Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gordon sig nu på väg mot Zubairs son Suleiman, som alltjämt, ledd af sin
far i Kairo, dref slafjakt och uppviglade befolkningen. Vid Gordons
ankomst sällade sig infödingarne visserligen snart till denne, men
generalguvernören fördröjdes också oupphörligt i sina marscher genom de
karavaner af utsvultna, utmärglade slafvar, som röfvats från sina hem och
hvilka nu uppspårades af Gordons trupper. I dessa karavaner befunno
sig ofta barn, stackars små varelser med magarna onaturligt uppsvällda,
af att de endast fått gräs till föda. Alla dessa hjälplösa, förslöade
människor berodde nu uteslutande af Gordon, som för att rädda dem var
tvungen att å regeringens vägnar köpa dem till slafvar åt sina män eller
göra dem till soldater i sin här, där de själfva blefvo medhjälpare vid
slafjaktens utrotande. Hade han frigifvit dem, skulle de ha
öfversvämmat landet, »och en herrelös slaf är såsom ett bortlupet får — dens
egendom, som finner honom», säger Gordon, — helst den egyptiska
regeringen i en nyligen utfärdad stadga tillåtit slafveri under ytterligare 12 års
tid. Detta förfaringssätt ådrog emellertid Gordon en oförsonlig fiendskap
af anti-slafveri-sällskapet i London, som i sitt abstrakta principrytteri och
sin brist på kännedom om lokala förhållanden likställde slafjakt och
lifegenskap samt ansåg sig böra förehålla Gordon hans synder mot kristlig
humanitet. Ett trångsint »fiat justitia, pereat mundus», som ty värr icke
är sällsynt bland de kristna filantroperna i något land! Det var icke
underligt, om Gordon harmades öfver denna okunnighetens fanatism, som
lade sten på hans redan förut tillräckligt tunga börda, och bad de
engelska filantroperna lämna honom i fred.
»Det är endast några få af dem, som Gud drifver till att verkligen
bekymra sig om sina svarta bröder», skrifver han.
»Ack, de stackars slafvarne», och »törs jag bjuda Er ännu ett stycke
stek», heter det vanligen i samma andetag. — Han önskade, att de där
herrarne, som sutto i sina trefna hem i England med hustru och barn.
finge vistas endast ett par, tre dagar i Sudan; — han ville höra, hvad
de då skulle säga!
Då Gordon fick höra, att Zubairs son ämnade belägra en af hans
städer, red han ensam och obeväpnad ut till dennes läger och fann
Suleiman, en 20-års gosse med jockey-jacka af blå sammet, omgifven af en
trupp på 3,000 man, hvilka den ensamme generalguvernören helt lugnt
hotade att afväpna och skingra. Just denna fullkomliga likgiltighet för
faran verkade förlamande på dessa halfvildar. Gordon förmådde dem
att skriftligen lofva underkastelse och besatte röfvarkulan med sina
trupper.
Det var efter återkomsten från denna långa ökenfärd, som Gordon
i Khartum okt. 1877 besöktes af professor Herman Almkvist, som för
forskningar befann sig i dessa trakter. Prof. A. berättar (Aftonbladet,
jan. 1885 och tidskriften Ymer s. å.), att han under sin resa ständigt hört
talas om Gordon såsom en man med nästan underbart mod och
öfvernaturlig makt; och han kände sig öfverraskad af att finna »en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
