Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSBYGDSINTERIÖRER.
2 1J
Och jag — hvad tycker du väl, att jag skall kunna komma med ? —
hur tror du väl, att jag skall kunna »stå mig» i brefväxlingen med en så
mondän (jag har snappat upp det där ordet, ser du, ock tycker om att
begagna det, det har litet af modern^ litterär fÖrnämitet öfver sig!)
varelse som du! Den milieu^ hvari jag lefver!
Utanför mitt fönster, d. v. s. fönstret till den lilla arbetsvrå, Emil
inrättat särskildt åt mig, står en stor tall; dess grenar äro betäckta af
tusentals kristaller, ej vanlig simpel ennattsrimfrost, nej, hela veckors
lager på lager af fruset töcken, så att de finaste tallbarr äro
mångdubbelt förstorade, och hela trädet är likt en hvit fågel, som burrat upp
fjädrar och fjun mot kylan; och i den tallen är där ett lif, må du tro, så
brokigt som på din place de la Concorde, ty den starka kölden lockar
alla små och stora fåglar fram till människoboningar. Nederst på
trädstammen sitter den bjärta hackspetten och slår och slår med sitt röda
hufvud och sin stora näbb i barken för att komma åt någon liten
förfrusen insekt; på de yttersta grenarna hålla sparfvarna till, smutsgrå
tjuf-ungar, fagelvärldens gaminer; inne bland kvistarna, där trädet är tätast,
hoppa mesar och meshättor, små gula och grå »bollar», som se så
roliga och rara ut i sina svarta kalotter; jag har hängt ut »konfekt» till
dem, med talg öfvergjutna träkors, och detta har gifvit de frusna små
stackrarna mod att bibehålla sin af sparfvarna ständigt hotade position;
domherrar med röda krås komma af och till på visit, och emellanåt
jäktas hela sällskapet undan af några ondsinta skator, som fått nys om,
att det vankas brödsmulor och annan kalasmat nedanför vid trädets
stam. Det trädet är mitt sällskap och min teaterscen! Vore jag en
Bruno Liljefors, skulle jag måla af dig, och vore jag författare, skulle
jag skrifva något vackert om dig, du kära gamla tall, som så ofta med
ditt sus liksom hviskat fram vackra visor för att trösta mig, då jag suttit
här allena.
Vidare ser jag från »mitt fönster» — just där jag nu sitter och
skrifver till dig, Berta, — en liten slätt, omramad af mörka skogar, nu äfven
de hvita af snö och rim; här och hvar stå försilfrade björkdungar, så
stilla och liksom fulla af förväntan som någonsin i den förtrollade
silf-verskogen: det är, som om själfvaste hvitbjörn, kung Valemon, när som
helst kunde uppenbara sig och komma lufsande fram ur något
skogs-skrymsle! Men i stället kommer endast räfven — han går illslugt på
spioneri efter mina stackars hönor; hans fjät i den hvita, mjuka snön röja
honom dock, och vi äro på vår vakt mot Reineke Fuchs. Af förargelse
och sannolikt också af hunger tjuter han gällt långt inne i skogarna; det
liter som ett barns skri och kommer mig att rysa.
Det är lif och rörelse nu på »bondlandet» i gamla Sverige; snön
%ger alnshög, jämn och slät, och långa foror med malm, trävirke och
grus komma från skogar och bruk; det pinglar, som vore det slädparti
dagen om.
Du tycker, att mitt förra bref medförde en verklig nodeur de peuple»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
