- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Femte årgången. 1895 /
227

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LANDSBYGDSINTERIÖRER.

227

en jurist, en officer — hvad man och hustru ha gemensamt äro barnen
och sällskapslifvet; oftast intet mera. Som aktiv kämpe i full rustning
står däremot bondkvinnan fram, och hela hvardagslifvets arbete delar
hon med mannen.

Hvad hennes inflytande angår, måste detta således vara mycket
stort. Och du må tro, hon har ej heller så litet att säga i socknens
angelägenheter. Det fingo minsann vi erfara — till vår fördel, uppriktigt
sagdt.

Då Emil såsom fjärde profpredikant kallades hit, hade han flera
medtäflare. Af dessa var en gift med sin hushållerska; men
gummorna ville alls inte veta af en sådan prästfru, som i själfva verket
stod under dem: de ville ha en, som var »fin», som kunde spela piano
och som var, hvad de kalla, »en bättre person»; ty då vore ju
prästhuset mycket för mer för dem att komma till. Den andre prästen var
ogift; honom ville de inte heller ha; de påstodo, att han gick själf i köket
och att han satte hela smörbyttan på bordet, när han skulle äta. Och
en sådan präst var ju inte alls »reputerlig».

När så valdagen kom, var det flera kvinnor som, emedan de voro
skrifna för sina gårdar, hade rösträtt samt uppträdde i kyrkan och
röstade själfva för Emil. En af dem hade de flesta »fyrkarna» i socknen
och hade fått hela sin släkt inom församlingen att rösta på samma sätt.

Och du må tro, jag »spelar» också för dem, när de komma och
hälsa på; då sitta de i stum beundran och glömma nästan att räkna
efter, hur »många sorter» dopp jag har att bjuda till kaffet. Jag har
bibehållit min kärlek till musiken och tillbringar många timmar vid pianot,
när jag är ensam och Emil är borta; mina älsklingskompositörer äro
också de samma som förr, Beethowen och Chopin; vid dem tröttnar man
aldrig, de åldras aldrig, och jag tror, att de skola alltid förbli »moderna».
Men när jag ger för mina sockenfruar sådana där musikaliska prestationer,
då går det löst med »Husarenritt» och »Pluie de perles» och andra lika
förskräckliga saker. »Nej, det är då rent otroligt, hvad di fingrarna ha
brådt — di lirkar i väg som lärkevingar om våren — det är rakt
märkvärdigt att si på», heter det, och att »si» på spelet, det är just det roliga
och intressanta; hur det låter, betyder mindre, bara man bullrar bra.

Sorgligt är det emellertid ofta, när en sådan i grund och botten
präktig, »myndig» kvinna blir änka och gården går till andra och hon
kommer på »undantag». Där sitter hon då undanpetad och afsides,
visserligen i sin goda rätt, men dock som ett slags hjon i den gård, där
hon nyss varit, om icke enväldig, så dock hufvudledaren af yttre och inre
angelägenheter. Det går väl an, om hon har undantag å sin sons eller
dotters egendom; men säljes gården åt någon främmande, blir det vida
värre. Denne önskar då endast hennes död, så att han kan bli fri från
denna utlaga och grundskatt. Sådana mörka förhållanden får man endast
se på landet.

Unga bondflickor hafva öfver hufvud taget i sitt uppträdande något

1

1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free