- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Femte årgången. 1895 /
333

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

__ UNDERVISNINGEN I HISTORIA.

-333

undervisningsmetod under en 2i-årig lärarebana, och jag har sett goda
resultat af densamma, icke endast bland unga söner och döttrar
företrädesvis af landtbrukarnes klass, men vill också framhålla, att
folkhögskolan i Nordens alla länder samt i Finland fått historiska föredrag, burna
af denna anda, älskade af arbetets idkare i stad och på land, grånade
män och kvinnor. De lyssna gärna till minnena från gångna tider, i
synnerhet när dessa minnen i lämplig form sättas i samband med och
belysa deras eget lif, vare sig det enskilda, det sociala eller det
kyrkligt-religiösa.

Jag har således icke gjort den erfarenheten, som Victor Rydberg
låter den vandrande juden i »Den nya Grottesången» uttala:

»Jag har gjort den iakttagelsen, att människorna, i trots af alla
vetenskapliga sträfvandens tillväxt, varda allt mindre vetgiriga. Ungdomens
vetgirighet slocknar nu tidigare än fordom. Du vet otvifvelaktigt, hvad
vetgirigheten om det förflutna är, sedd i stort. Den är för
människosläktet detsamma som viljan och förmågan att minnas, att erinra sig, är
för människan. När hos henne denna vilja — ytterst beror all förmåga
af drift och vilja — när den slappas, är det ett tecken, att ålderdomen
är inne och döden nära. Mer och mer lefver man ögonblickets lif. Men
tror du, att en kedja, hvars länkar lossna från hvarandra, skall länge hålla ?
Människosläktet närmar sig sin undergång.»

Det ligger i detta yttrande en kritik, som blottar vissa skefheter
och vakanser i hela vår skolbildning. Det ligger sanning i denna
tungsinta slutdom, och man kunde däraf finna sig kallad att betona, det hvarje
vetande, som rör sig inom skolans fosterländska och rent humana
område, är föga nyttigt, föga betydelsefullt, om det blott varit ljus, men
icke samtidigt värme och väckelse.

Som sagdt: något berättigadt må ligga i ofvananförda citat, men
for min del har jag en annan, mera glädjande erfarenhet. Den
landsbygdsungdom jag plägar hafva för mig är icke angripen af lifströtthet;
med Geijers »Odalbonde» kan den uppriktigt säga:

"Mig mycken lärdom ej är tung",

men den har i stället omedelbarhet, förmåga att varaktigt gripas och är
icke tröttad af böcker eller utjagad af läxor och lärokurser. Väl vet
jag, att i folkhögskolans metod en svaghet kan ligga — lärotidens
korthet gör den för öfrigt oundviklig — men den har äfven sin styrka.

För mig som lärare i historia har det varit en stor glädje att se
eleverna som intresserade åskådare af människolifvets stora skådespel —
sitta de ett ögonblick likgiltiga, tager jag det som en maning och
varning till mig själf! — men ännu större glädje, när de unga förstå, att
de äro kallade till mer än åskådare, nämligen till medarbetare, eftersom
det varder deras stora heder och lycka, om de på sin plats och i än sà
anspråkslös mån kunna framskaffa litet murbruk till det ljusa och
rymliga framtidsslott, hvars tillkomst vi så gärna vilja tro och hoppas på.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free