Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351 ATTERBOM FÖRE UPS A LATIDEN.
Helst föreläste gossen likväl i sitt eget hem, borta i däldens andra
ända, och för sin moder, till hvilken han medtog alla dessa skatter. När
vintern kom och kvällmörkret föll därute öfver den Q ärran och vilda
skogsbygden men brasans röda sken förtroligt lyste i rummet, då läste de
tillsamman. Eller också sjöng hon vid sländan, ej blott de vanliga psalmerna
utan på sonens begäran äfven världslig poesi, Dalin, kämpen Grimborg eller
Sinclairsvisan. Sjungen af modern, mötte honom här i hemmet tillika den
svenske konstpoet, som tidigast oemotståndligt grep honom: det var
Franzén. Och fantasien var tillika verksam på egen hand; härinne fladdrade lågan
i riset och vinterstormen hördes; därute färdades nu hjältevålnader i
snörustning på de mörka nattmolnen. (Ossian?) Dessa lyckliga stunder hos
modern i hemmet ristades för alltid i Atterboms håg och inspirerade hans dikt.
Så kom julen med sin otta, då människor från alla håll med facklor
i händerna samlade sig vid kyrkan. Allt var mörkt, man såg endast, hur
’irrande stjärnor" liksom kommo fram ur skogarna och omsider bildade en
enda lång ljusrad. Och därinne i kyrkan öfverväldigades sinnet af
orgelklangen; de "gråa, jättelika pelarne" syntes måhända redan för barnet likna
"götiska kungar", hvilka andaktsfullt böjde sina hjässor med guldkronan,
såsom ynglingen sedan skildrat det i Fosforos.
Tidigt inåtvänd och böjd för isolering, skydde gossen, som han
genom Deolätus bekänner uti "Fågel Blå", i allmänhet samvaron med
jämnåriga. Däremot insöp han i fulla drag och med de första intryckens
liflighet och innerlighet Åsbodalens natur. Dygnets och årstidernas olika
stämningar fingo lif i hans själ och bidrogo sedan att färga hans poesi på ett
sätt, som adertonde århundradets vitterhet icke kände. Naturanden hviskade
sina hemligheter i hans öra —, nattliga och allvarliga, när "granen stormigt
hviner" och ett blekt sken återspeglas ur den lilla kyrkans fönster,
fantastiska. när den uppsvenska naturens sagoväsen, skogsfruar, älfvor och
bergakungar, framträda i månskenet o. s. v. Så blef han tidigt van att "förlora
sig i det helas själ", långt innan den schellingska naturfilosofien hade nått
till hans öra.
Sommarens intryck voro många. Nedanför den kulle, hvarpå huset
stod med sitt torftak och sina "ljusa björkar", mullrade den lilla ån med
vass och vidén, kvarnhjul och spång. Där bakom låg almhagen och längre
bort den mörka skogen, ett obekant underland. Strax utanför huset,
antagligen på den sida, som vetter åt "den blomsterkyssta Tuddbokällan"
icke långt därifrån, fanns en liten grön gårdstomt, dit gossens fantasi
förlade alla de riken han läst om i Hübners geografi. Här lekte han och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
