Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45 8
rättvisligen och utan godtycke tillämpas, denna anstalt taga ett omfång,
som snart sagdt är oberäkneligt. Den af lagförslaget satta gränsen af tio
kronors veckoaflöning för beräkningen af afgifternas och pensionens
belopp är fullkomligt godtycklig, ty hvarför skulle icke den, som har 12,
15, 20 o. s. v. kronors veckoaflöning kunna få genom afgifters erläggande
till högre belopp förskaffa sig högre pension. Ej heller kunna vi
erkänna billigheten af att en kvinna med 10 kronors veckolön eller
därutöfver icke skulle äga rätt att genom högre afgifters erläggande förskaffa
sig högre pension än den ganska låga, hvilken enligt lagförslaget är för
henne beräknad.
Att däremot vid en obligatorisk försäkring särskild pensionsklass för
män och särskild för kvinnor anordnas, finna vi riktigt och af de rådande
förhållandena motiveradt, dels därför att de nödvändiga existensmedlen
äro lägre för kvinnan än för mannen, dels därför att kvinnan genom sin
långt större förmåga att anskaffa hvad till lifvets yttersta nödtorft hörer,
mycket sällan vid inträffad invaliditet försättes i sä hjälplöst tillstånd som
mannen.
Att för öfrigt, huru man än anordnar saken, pensionerna komma att
utfalla till olika belopp, beroende pä huruvida de stadgade afgifterna
oafbrutet eller icke på de därför bestämda tider erläggas samt på huruvida
pensionen tidigt eller vid långt framskriden ålder tillträdes, hörer till
sakens natur och är något helt annat än de så att säga artificiella
pensionsklasser, som lagförslaget anordnar.
De här ofvan frän lagförslagets § 6 till sitt belopp angifna
vecko-afgifter för pensioneringen skola gäldas af arbetstagaren och
arbetsgivaren sålunda, att arbetstagaren bidrager med 25 ore i f örsta, 13 ore i
andra och 10 öre i tredje pensionsklassen samt arbetsgifvaren med
återstoden, eller således med 15 öre i första, 10 ore i andra och j ore i
tredje pensionsklassen (se § 9 m. 1).
Förgäfves skall man försöka leta sig till någon rättsgrund för att
arbetsgifvaren såsom sådan mer än någon annan samhällsmedlem skall
vara skyldig att erlägga försäkringsafgift för arbetaren. Visserligen säges
det i motiverna till lagförslaget (se K. M:ts n. pr. sid. 43), att »i hvad
mån arbetsgifvaren bör bidraga till arbetarens pensionering bör bero på
i hvad mån han tillgodogör sig och förbrukar arbetstagarens arbetskraft».
Men den genom ömsesidig öfverenskommelse fastställda lönen är just
betalningen för detta tillgodogörande och förbrukande af arbetskraft, och
om lagen anbefaller något utöfver denna betalning, så är det, och kan
intet annat vara än — ett lagstadgadt lönetillägg. Grundsatsen af
ar-betsaftalets beroende uteslutande af ömsesidig öfverenskommelse är en
helig grundsats, som icke tål några afvikelser hvarken åt den ena eller
den andra sidan, och ett afsteg från denna grundsats är ett ödesdigert
steg, som man, enligt var åsikt, måste undvika att uttaga. Kan den
borgerliga lagen ålägga arbetsgifvare att, utöfver den genom ömsesidig
öfverenskommelse fastställda lönen, utbetala ett lönetillägg, så kan den ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
