Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
DE NITTIO DAGARNA. 464
denna tid skall han äfven genomgå skjutkursen. Slutligen får han under
en några dagars längre öfning en liten försmak af fältlifvet med hvila
under det lilla skyddstältet eller under blotta himmelen, med kokning i det
burna kokkärlet och kanske med en till märg och ben gående blöta.
Har han riktig tur, kan han under denna krigarfärd få se större
truppstyrkor, få skåda ryttare och kanoner samt möjligen äfven hälsas af
krigsherren. Att han håller ut med det jäktande, som är oundvikligt vid ett
sådant koncentrerande utbildningssystem, är beundransvärdt, och han
håller ut, men att han icke hinner smälta det inlärda är tydligt nog.
Ser man en indeldt trupp med beväring under marsch, är det i
allmänhet endast lefnadsåldern, som skiljer stamsoldaterna från beväringen,
och åker någon på trossen, så kan man hålla vad om, att det är en
gammal soldat. Ser man truppen utvecklas till strid, så håller det hela
fortfarande bra ihop, men öppnas eld, så upptäcker man snart
bevärings-männen, ty de kunna icke undgå att sakna den utbildade soldatens
innötta vana att handtera sitt gevär, och ligger kula i patronen — t. ex
vid en fältskjutning —, behöfver man visserligen icke längre befara
olyckshändelser, men icke blir träfifresultatet lysande. Detta är också mycket
naturligt, ty om beväringsmannen också lyckats rätt väl fullgöra sin
re-krytskjutning, kan han dock icke förvärfva den inneboende säkerhet, som
tages i anspråk vid skjutning i trupp, till och med när truppen icke är
beskjuten. Och en trupp, som icke mekaniskt skjuter väl och säkert, den
ligger snart alldeles gifvet under för en trupp, som förvärfvat denna
färdighet, och nu mera gäller till fullo den förste Napoleons kända
yttrande: »le feu est tout, le reste ce n’est rien».
Efter marschens eller stridens slut, när tälten blifvit uppslagna och
naturen får taga ut sin rätt, äfven då skiljer man lättare
beväringsmannen. rekryten, från soldaten; han faller då lätt tillsamman, han saknar
vana att lefva på fältfot, att hålla ut under långa ansträngningar. Och
hvad äro dock fredskrigets ansträngningar mot det verkliga krigets,
synnerligast under vidriga omständigheter! För att uthärda dessa fordras
den inneboende själsstyrka, som intet annat än den under tillräckligt lång
tjänstgöring förvärfvade soldatkänslan bibringar, och som går upp i
öfvertygelsen om individens betydelse för det hela, om samhörighet och
själfförsakelsc. Det är för inplantande af denna soldatkänsla mera än för
vinnande af personlig färdighet i ett och hvarje, som den tillräckligt långa
tjänstetiden under fanan har sin stora betydelse, och denna känsla måste
inpräglas så djupt, att den finnes kvar, när mannen i farans stund, många
år efter det han bar soldatrocken, inkallas till fosterlandets värn.
Olikartade skäl bjuda sålunda en förlängning af de värnpliktiges
öf-ningstid, och det lider intet tvifvel, att icke de nittio dagarna redan ledt
och ännu mera komma att leda tankarna i den riktningen, ty man har
nu fått ögonen öppna för de fordringar, som ställas på en soldat. Förr
var det ju alldeles otänkbart att ställa några egentliga fordringar på
beväringsmannen, han fick inhämta så mycket, som tiden medgaf, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
