Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NITTIO DAGARNA.__467
varande, så räcker officerskåren nätt och jämt till att lämna en
öfverstelöjtnant eller major med adjutant till hvarje bataljon samt en kapten och
två subalternofficerare till hvarje kompani (exercisreglementet förutsätter
tre subalternofficerare vid hvarje kompani, hvarjämte hvarje bataljon skulle
afdela en officer till fanförare och regementet en officer såsom
befälhafvare för dess träng). Men nu är regementets officerskår aldrig fulltalig,
ty dels afgå officerare, som innehafva särskilda befattningar, t. ex. i
fördelningsstaben, befattningar, som borde finnas på stat, dels äro åtskilliga
för sin utbildning eller för andra ändamål tillfälligt bortkommenderade,
och slutligen håller sjukdom alltid någon borta. Allt detta tillsamman
gör, att, då ingen reserv alls är beräknad, måste de flesta kompanierna
nöja sig med endast en officer utom kompanichefen, hvilket icke kan vara
förmånligt för kompaniets utbildning, och hvilket är det ännu mindre, om
kompanichefen i egenskap af kompaniområdesbefälhafvare — något som
aldrig borde vara förenadt med den aktiva tjänsten — af denna
befattnings dryga göromål drages ifrån det, åt hvilket han i första hand borde
ägna sin tid och sin omsorg, nämligen åt kompaniets utbildning.
Att en person tillfälligtvis är sjuk, kan väl icke undvikas, men om
obotlig sjukdom, kroppslig svaghet eller annat dylikt år efter år gör en
officer oförmögen att bestrida sin tjänst, så är detta nu mera vida
betänkligare än förr, och i utländska arméer erhåller en sådan officer
afsked, i allmänhet med pension. Hos oss låter detta sig icke göra, med
mindre mannen i tjänsten ådragit sig obotlig sjukdom, som gör honom
oförmögen till vidare krigstjänst, eller under tre år bevisligen lidit af
obotlig ^blindhet, lamhet eller vansinne», och huru många sjukdomar och
svagheter finnas icke, som icke kunna innefattas under dessa tre rubriker?
I detta missförhållande påkalla de nittio dagarna uppenbart en förändring.
Förenas våra regementen till högre enheter, till brigader, så
förordnas den ena regementschefen till brigadchef och ersättes i
regements-befälet af öfverstelöjtnanten, hvarigenom dennes bataljon blir utan chef.
Och otvifvelaktigt är väl, att vid krigstillfälle dc regementschefer, som
icke blifva brigadchefer, eller deras regementens öfverstelöjtnanter tagas
i anspråk på annat håll, så att en bataljon alltid blir utan chef, hvadan
en kapten får rycka upp o. s. v. Ytterligare en major vid hvarje
regemente vore därför erforderlig, men ännu nödvändigare vore, att redan i
fredstid hafva brigadchefer med adjutanter, något som är fallet inom alla
andra arméer, och som skulle aflägsna en hel mängd andra olägenheter,
hvilka nu förefinnas, men som skulle taga för stort utrymme att här
genomgå. Att kostnaden varit det enda hindret för åtgärdens
genomförande, därom kan man vara förvissad.
Huru väl förhållandena än ordnas, komma dock alltid och
allestädes luckor inom foficerskårerna att göra sig kännbara, synnerligast vid
mobilisering, ty ingenstädes kan man under djupaste fred aflöna och
sysselsätta det antal officerare, som kriget fordrar. Bristen måste fyllas
med reservofficerare, och öfver allt har man gjort stora ansträngningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
