Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489 SOMMARSTUDIER I SVENSK POESI.
hatet till de rika, den mordiska tanken, den vilda hämndlystnaden, som hennes
man predikar. Dikten slutar så:
»
Det kvinnligt veka i månskosinn
skall frälsa världen och ringa in
förbrödringens framtidsrike.
Men lumpenheten är mäktig, nyttans religion har många bekännare, kanske
ännu flere än dumhetens religion och fariseismens domsanspråk, och alla dessa
gà framåt: gudarne allena vete, när förbrödringens rike blir mer än en
vacker dröm!
Och motståndet mot lyckan kommer från ett annat farligare håll än
människornas ondska, från själfva naturen och naturlagen. Ja, Heidenstam
har tydligen nu fatt en stark känsla af naturens förbannelse, af vissa olyckors
oundviklighet. Barnet hos människan, det älskligaste inom människan, måste
ju dö och låt så vara: — men ännu hemskare är detta, att också ynglingen inom
människan måste dö, åldrarnas lag kan man kalla det eller som Ibsen
förvandlingens lag, och därmed följer ju också, att vissa af lifvets smycken måste
kastas i skräpvrån, t. ex. ungdomskärleken, njutningen, äfventyrets glada
växling, ty allt sådant förlorar sitt lockande behag med tiden. Det är
lifserfaren-heten, som andas liklukt i lifvets vår. Allt åldras och diktarens uppror mot
detta är på ett vackert och varmt sätt uttryckt i dikten Önskan. Han älskar
ett »barn af hvitt och skärt», och han kan bli förtviflad, när han ser
förgängelsens hand utsträckt Öfver denna unga kvinngi, som är ett skapelsens
mästerverk. Ack, han ber ju icke för sig själf men blott för henne:
Om du, om bara du står yngst och skärast,
hvad bryr mig vimlet, där jag går som gäst,
af allt hvad jag i världen älskat mest,
det var din ungdom, hvilken blef mig kärast.
Stillheten och friden i stället för äfventyret bli nu ett behof. Och behofvet af
trohet kommer. • Lyckan ändrar gestalt, de forna nöjena smaka icke mer som
förr. Och nu ser diktaren tillbaka på ungdomslifvet med bitter blick.
Barndomsvännerna är den typiska dikten för denna stämning. Han ser med
hånlöje på kärlekens lystna ifver, på lyckan i den älskades famn, på kyssens glädje
och smekningens jubelord. Han uttrycker sitt förakt med cyniska ord: kärleken
är drinkarens skamliga törst:
År törsten skön för att strupen törstar?
Han säger:
De djupa känslornas orgelmusik
först spelar, när kärleken dör i ett hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
