Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 SOMMARSTUDIER I SVENSK POESI.
Bleka och krokiga
skuggorna locka
anden att drömma vid Karons flod,
men det brokiga
lifvet vill plocka
frukter, som vinkande trås af mitt blod.
Kedjad vid lifvet min staf jag bår
rolös kring världen jag ledes,
längtar dit, där jag icke är,
främmande allestädes.
Men om det är oro i hvilans skuggvärld, oro i kampens verklighetsvärld, då
betyder detta, att lifvet är oro, det är med andra ord oro i allt. Felet är
världens, åh ja, men felet är ju också vårt: nåväl, om man så vill, kan man
kalla det »felet», men det är snarare så, att denna oro är vårt öde. Vi
behöfva så mångt och mycket, hos oss lefver på samma gång och med skilda
begär ett jollrande sorglöst barn, en kärleksdrucken äfventyrslysten yngling, en
praktisk och stridslysten man, en grubblande gubbe. Diktaren rufvar
mycket på denna åldrarnas gåta: i Mannens sista ord till kvinnan framställes denna
åldrarnas motsats i mannens uppfattning af kvinnan:
Jag följde kärleksyr din rosenstig,
det tillhör stormens muntra tid och våren,
jag möter dig med löjen och med krig,
det tillhör sommaren och mandomsåren,
du vardt min lycka och jag tackar dig,
det tillhör hösten, då man bäddar båren.
Märk det tvetydiga i denna beskrifning på lyckan som en frid af den art,
som infinner sig, när man »bäddar båren». Märk, hur en liknande tanke går
igen i Vid kistan med familjeliket i orden:
Hjärta, låt din oro stillas,
åren blåsas bort till blom,
trött att irra och förvillas
ser jag mot-min ålderdom.
Alla dessa olika åldrars känslor trängas inom oss, pina och glädja oss
med sin strid, njutningen är oro, lidandet oro, striden är oss icke nog, hvilan
är oss icke nog, själfva växlingen mellan båda är också den en
otillfredsställelse, hvar är tyngdpunkten, det egentliga inom oss? Är icke själfva detta tal
om en tyngdpunkt och ett väsentligt ett pladder? Tviflet på människans väsen
kommer fram i det dystra stycket Låt oss dö unga. Det talas här om
människan :
Ej hittar människan en ört bland gräsen,
som vind och väder snabbare slår ner,
och aldrig formar hon af markens ler
så skört ett käril som sitt eget väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
