Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495 SOMMARSTUDIER I SVENSK POESI.
Den starke är som höstlöfven:
De dansa inför döden
likt männen vid Termopyle
mot morgondagens öden.
Det är denna stolta likgiltighet, likgiltighet för sig själf, likgiltighet för världen,
fasthållandet af en princip som ett comme-il-faut af manlighet, stolthet och
konsekvens, som at Heidenstams dikt ger ett uttryck af nästan tragisk storhet.
Silhuetten af diktaren själf aftecknar sig klart och skarpt mot stämningarna
som bakgrund. Hans förakt för olyckan ger honom segrarens ton och
hållning, man saknar icke karakterens manliga öfverlägsenhet trots all flyktighet
och allt vemod. Bland det moderna stämningspratet ger han intrycket af både
att kunna älska som fjäril och fladdra som fjäril men också kunna lida som
man. Han hör till ryggradsvarelsernas klass och icke till diktarmolluskerna,
de poesialstrande blötdjuren.
Det är icke svårt att finna de veka punkterna hos honom, men det är
svårare att finna det, som vi bruka kalla hjärtat i detta bepansrade lynne med
sitt orosfyllda missnöje. Allt af ånger och ångest, som denna diktsamling
innehåller, häntyder närmast på känslan af hemlöshet och fridlöshet i lifvet. Det
nordiska sångardraget, nödvändigheten af världsförsakelse, blir kanske för första
gången klart uttryckt hos Heidenstam. Man skulle emellertid mycket misstaga
sig, om man här väntade sig att också finna ett annat sångardrag, den eviga
syndakänslan, känslan af skuld, den tråkiga ödmjukheten, som eljest i
botgörar-dräkt brukar lipande traska efter våra diktares ånger och ångest. Det kan likväl
icke nekas, att konflikternas värld, olyckornas målning och de veka känslorna
ha ett slags behof af själfanklagelse som förklaring och försoning. Man kan
skratta åt barnets växling i stämningen, när det vid sin bön om förlåtelse
Öfvergår från larmande och forsande tåreflod till lycksaligt uttryck af lugn
tillfredsställelse med sig själf och världen, när ja-ordet på förlåtelsebönen är afgifvet.
Men säkert är, att mycket af lifvets växling från olycka till lycka, från nöd till
glädje förklaras genom den slags ideella skadeersättning, som innehålles i en
botfärdig stämning. Detta utplånande af lifvets missförstånd genom en
omvändelse finns aldrig antydt hos hr Heidenstam som en möjlig försoning af
olyckor. Olyckan är där, olyckan är obeveklig, naturen som befaller den är lika
obeveklig. Karakteren utför handlingar, dessa handlingar äro dess öde. Den
inkonsekvens, som heter att ångra, sedan man trotsat, att förlåta, sedan man
vredgats, är likväl, ästetiskt betraktadt, det färgspel som gör lifvet så rikt. Tror
man ej på den, tror man ej heller på naturens förmåga att läka, naturens
förmåga att ersätta den afhuggna grenen med nya skott, att växa. Och hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
