Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
SOMMARSTUDIER I SVENSK POESI.
blir följden? Det blir förgängelsen, som ensamt verkar, allt nötes, allt lyder
ålderdomens lag. Lyckan blir att nalkas naturens stora omvandlingsprocess
döden. Denna lycka, den tröttes lycka, har hr Heidenstam skildrat i dikten
Jairi dotter. Den hör icke till hans bästa, men den är vacker, och den är
poetisk i sin dunkla stämningsfullhet, framför allt därför*, att man här hör hans
hjärta slå af längtan att finna naturens modersfamn. Jairi dotter föreställes
talande efter sin uppväckelse från döden, hon anropar som en nåd att fa återgå
till den skuggvärld, hvarifrån hon kommit. Lifvets gåfva är för henne
värdelös, sedan hon sett in i den förtrollade värld, som ger oss upplösningens
förlossning, hon har erfarit den tröttes hemkänsla, när han i den mjuka bädden
får låta tankarna dö och öfverlåta sig åt sömnens domning. Hon talar om
människan, som ett mynt, hvilket, besudladt af många händer och med till hälften
förlorad prägel, längtar till smältdegeln, där det återfinge sin rena metall och
kände sig befriadt från skiljemyntstumningen, den växlande myntprägel, som
är lifvets oro och förändring. Och bland skuggorna hon skådat fanns också
allmodern universums formlösa lifsprincip, det modersköte, ur hvilket alla
former utgått och till hvilket de skola återgå. Denna mystik är trötthetens
kärlek, nirvanas domning, Schlegels unbewusstes Bewusstsein.
Det är säkerligen något af det noblaste och djupaste hos människan,
denna oändlighetstörst, som icke kan finna sig i lifvets ensidighet och som blir
fiende till lifvet vid upptäckten af en oupphörlig mistning af forntidslycka som
lösepenning för att vinna framtidsmål. Det är klart, att det ligger en halfhet
i lyckan, när vi måste släppa ungdomens fröjder för att njuta af mandomens,
och när mandomslifvet måste blekna, då ålderdomens lif kommer. Denna
lifvets beska smak är en sanning, dess njugghet att rycka från oss de gamla
rätterna vid dess gästabud, när de nya inbäras, är en sanning lika väl som att
dess matsedel är sammansatt efter principen af aftagande tillgång och läckerhet
i bespisningen och därför är icke den hungerkänsla och olustkänsla, det väcker,
någon illusion och bevis på någon ästetisk omåttlighet. Omöjligheten att i
lifvet finna enhet och någon oblandad välvilja i dess Ödesmakt är likaså en af
dessa sanningar, som äro obestridliga. Heidenstams skepticism återkommer
som modern nutidsströmning, som kännetecken på det mesta af modern poesi.
Han är emellertid den förste, som hos oss med kraften af en lifserfarenhet
uttryckt den moderna stoicismen och skepticismen, det oförsonliga och tröstlösa
i Ödets förföljelse och naturens växlingar och bedräglighet. Sanningen af detta
drifves ej på flykten af några hvardagsanmärkningar om lifvets många fröjder,
om vår plikt att vara tacksamma mot dem, om arbetet som sin egen belöning,
om tron på ett löftets land, ett framtidens hinsides som ett motgift mot tviflet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
