Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLENS BARN. 510
sjukaste ha bäddats ner i ett af magasinens svala rum, där de behandlas med
läkande örter.
Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna, som
under väntetiden gjort sig bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna vecklas ut,
portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut; deras dräkter
äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla toner höras allt
tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg, konungen skall gå.
Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det stora riksbaneret
glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.
Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans
under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden, buren
på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter honom följer
ett långt tåg af krigare.
Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och
brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten af den
rund, hären bildar.
Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt,
smärt och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små
händer och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck,
ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande,
kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är liten,
håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå ända
ned till axlarne.
Hans dräkt är väfd af finaste vicuflaull, prydd med guld och ädla
stenar; på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af
någon sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.
Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett
tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med
klar och stark röst, som höres vida omkring, tar han till orda:
»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder
farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse,
för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn
har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land tvungits in
under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och tacksamhet, jag i
dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; men i främsta rummet gäller
mitt tack Honom, hvilkens strålar i dag flöda rikligare öfver det folk, han
älskar och vill skydda mot barbarernas anslag. Mina härförare ha förtalt,
att I ha’n kämpat med tapperhet, och att I ej hafven glömt att i fiendeland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
