Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSK NUTIDSLITTERATUR.
549
bildat sin klara, men något arkaistiska stil, utan äfven det skarpsinne, med
hvilket han pejlar själens djup och dess mystiska arcana för att tolka dem i
gyllene ord och i mejslade perioder af marmorns fasthet .... Valera hänför
också litterära finsmakare genom att hos sig förena kvintessensen af
skönlitteraturens tre ideal: det antika, guldålderns och den moderna kulturens mest
förfinade ideal.»
Sedan öfvergår Senora Pardo Bazån till de spanska realisterna, bland
hvilkas allra förnämsta representanter hon ställer José de Pereda. »Att äga
Pereda», säger hon, »är för realismen en skatt, både för hvad han gäller som
person, och för de religiösa och politiska idéer, hvars kämpe han är. Pereda
är ett lefvande argument, ett uppenbart bevis, för att realismen icke är en i
Spanien insmugglad vara utan grundad i våra egna litterära och andra
traditioner. Detta skall icke öfverraska insiktsfullt folk, men möjligen förvåna den
talrika, okunniga hop, som daterar realismen från Zola. Om realismen, så att
säga, låg i blodet hos Pereda, var förhållandet icke enahanda med Pérez Galdös,
ty hans estetiska begåfning var från början idealistisk, och det är först med
sina senare romaner, som han adopterat den moderna metoden och trängt
till djupet af människohjärtat .... Förr som nu är Pérez Galdös för mig en
romanförfattare af första rang, det litterära firmamentets sol, emedan han äger
på samma gång berättarkonst, harmoni, rikedom på idéer och kraft.»
I sin La cuestiön palpitante afhåller sig förf. från att ingå närmare på
realismen i den italienska, tyska, portugisiska och ryska romanen, emedan hon
ej tillräckligt känner saken och icke vill förfara därmed »som franska kritici,
hvilka så ofta utan grund och utan verklig sakkunskap behandla spansk litteratur».
La cuestiön palpitante afslutas med en blick på litterära skolor: »Det
finnes författare, realister ända in i hjärteroten, för hvilka det är motbjudande
att klassificeras såsom sådana och som protestera däremot, föregifvande, att de
endast lyda sina egna ingifvelser utan att följa någon viss skolas föreskrifter.
Så är t. ex. förhållandet med Pereda i hans företal till De tal palo tal astilla.
Och hvem älskar ej att berömma sig af oberoende?...... Alla, de må nu
veta det eller icke, vilja det eller icke, tillhöra en skola, i hvilken eftervärlden
inrangerar dem utan att fösta något afseende vid deras protester och endast tänkande
på deras verk. Eftervärlden, d. v. s. den kommande tidens lärde och kritici, förfar
med ordning och logik, när han ställer hvarje skriftställare där han bör ställas, när
han särskiljer, klassificerar och uppskattar de mest obestridliga snillen såsom
representanter af en litteraturepok. Så har det alltid varit och så skall det
alltid .blifva .... Vi hafva i vår tid en fördel däruti, att poetiken och
estetiken fabriceras icke a priori; klassificeringarna äro icke konstlade, verkställas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
