Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
Den hvita färgen får göra den blå sällskap; också den sticker i
trollets ögon.
Så handlar hon i »kaosnattens» tjänst med magiska fukter i sitt
laboratorium, där hennes »markattsarmar» och »spindelfingrar» röra sig i dunklet
bland ormar, flädermöss och nattens yngel.
Några bifigurer stå äfven i förhållande till sagospelets idékrets.
Konung Guido, Florinnas fader, skulle i utkastet karrikera
legitimitetsfrasen, som behärskade den heliga alliansens politik, men som Atterbom ogillade.
Guido hade då blifvit en obetydlig tidsfigur i restaurationsperiodens poetiska
galleri. A andra sidan skulle i honom hånas, dels upplysningens triviala
nyttighetsfilosofi, dels den pseudoklassiska vitterheten. Men då Atterbom flera år
senare ånyo började syssla med konung Guido, öfvergaf han denna föråldrade
och — åtminstone i utkastet — barnsliga polemik; Guido blef som i sagan
den svage, men i grund och botten gode, fadern och regenten.
En annan bifigur, landstormshöfdingen Holofernes, är blott allt för tydligt
kalkerad på Shaksperes Falstaff, stortalig, försupen, tjock, feg och lögnaktig
som han — och dock, liksom han, ingen »bracka», icke utan intelligens och
älskvärdhet. Han har verkligen också, i de utförda scenerna, icke så alldeles
obetydligt af Falstaffs konkreta lif, men är ju dock just ett uttryck för bristen
på dramatisk skaparkraft, för det efterbildande och litterära i den romantiska
skolans poesi.
Falstaff var den odödligt individuella fulländningen af en komisk typ, som
under diadoktiden skapades inom det nyare attiska lustspelet, därpå
uppträdde bl. a. som Plauti storskräflande soldat, och senare som »Capitano» inom
1500-talets italienska renässanskomedi (äfven i Fågel Blå skulle han först, som
handskriften upplyser, ha kallats Buoticompagno).
Hos Atterbom se vi honom för första gång i förhållande till ett
idédramas patos.
Det betecknande är nu den mildhet, hvarmed denne grofve materialist
begabbas i det romantiska sagospelet. Han har ej blifvit någon polemisk
attrapp, skalden omfattar honom egentligen med en frigjord och leende
sympati. Nu är denna visserligen främst »suggererad» af Shaksperes syn på
Falstaff. Men orsaken är också en annan. Holofernes’ materialism är godmodig
och komisk och — den har inga teoretiska anspråk. Mannen tages icke på
allvar. Hur mycket mer har författaren icke då otaldt med Ebn Rosch, ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
