Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
Detta, som skrefs i Rom 1818, motsvarade noga Atterboms ställning.
Mer sönderrifven än förut af den vittra fejden därhemma, hade han lämnat
Sverige, sedan han fåfängt sökt förklara sin filosofiska ståndpunk för
motståndarne. I sin vanliga ifver att blifva förstådd hade han med vanlig
obehändig-het blifvit så vidlyftig, att han tröttat ut både publiken och sig själf; därpå
hade han vändt alltsamman ryggen, besluten att lämna sin gamla polemik
å sido och för framtiden blott ägna sig åt positiv produktion.*
Deoläti resor hafva först och främst räddat honom från att jämt tära på
sitt subtila lyriska jag, enär de tillfört honom ett nytt ofantligt material ur
verkligheten, både för skaldens och människans räkning.
Vid läsningen af Atterboms »Minnen från Tyskland och Italien» finner
man otvetydigt, hur skalden i Fågel Blå beskrifvit verkan af sin egen resa.
Man jämföre vidare Geijers bref från 1817 och 1818, som lyckönska Atterbom
att slippa sitta tëte-à-tète med sig själf eller som glädja sig öfver hans
själs-spänstighet, hvilken hittills dock blott förtärt honom under hans »bleka
eremitlif» härhemma och hans ständiga »grufarbete inom sig själf». Nu får han
omsider vända blicken utåt.
Men Deolätus uppgifver som följd af sina resor äfven något annat, som
synes mig smaka af falsk romantik.
Han har nämligen lärt att betrakta sig endast som en i »personlig gestalt
fixerad kontemplation och reproduktion». Hittills revolterade hans hemliga
lifstörst, då han1 ville vänja sig att, som det heter i dikten från samma tid:
"skåda lifvet, skild från lifvet,
blott en spegel, blott ett ljud."
Nu har han lärt sig resignera från att vara lefvande människa, d. v. s.: dikten
och lifvet äro fullständigt skilda. Lyckligtvis är detta en abstraktion, som
hvarken Atterbom eller någon annan skald har realiserat.
* Han gjorde det också, men en liten polemisk rest finnes kvar i Fågelblåutkastet.
Där talas om Deoläti "klammeri med Isländarskaldema (den götiska skolan, särskildt Ling
och väl äfven Tegnér), som funno hans sång för kvinnlig och hans vetenskap (d. v. s. hans
romantiska filosofi och estetik) för onyttig", men hvilkas afsikter han uppskattade. Mindre
skonsamt behandlas den akademiska skolan: Deolätus har ock stridt med de "Wälska
gyck-larne och birfilarne — en hop af gycklare och lindansare(I) som församlat sig vid Stocksund"
och som, "emedan han bildat sig efter anglernas, nordfrankernas och saxarnas sångargillen
ropat ut honom —–som gudlös och galen". Skulle detta ha medtagits vid
utarbetningen?
Märkligt är äfven hur Atterbom kritiserar sitt eget deltagande i striden. Deolätus bar
- alldeles som Atterbom en gång skref till Tegnér — velat åstadkomma ett
"ljusförbund-mellan alla högsintare andar och kanske utsått något sädeskorn, som måhända, särdeles i
yngre själar, burit frukt, men mot sin vilja har han, med eller utan egen skuld, stiftat mer
förvillelse än klarhet, mer söndring än förening, o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
