Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
En elegisk grundklang dröjer dock i Deoläti väsen och i hans dikt. Ty
en slitning finnes ännu kvar mellan människan och den poetiske anakoreten,
en slitning, som inga resor kunnat borttaga, och som Deolätus tämligen
öfverflödigt betraktar som synd.
* *
*
Till sin vän trubadurens förvåning förklarar Deolätus den djupaste
grunden därtill: han saknar verklig religion.
Atterboms läsare skulle ha delat den unge Aleards öfverraskning.
Skaldens dikt var ju from; ja, man skullè snarare förebrå honom religiöst joller.
Själfpröfningens utgång hedrar hans ärlighet mot sig själf.
Ett »med världen och sig själf i lifvets djupaste rot försonadt sinne»
före-sväfvar honom som »ett ideal i betraktelsen» men har ej »öfvergått till saft
och blod» i hans väsen, ej blifvit »den ton, som utan afbrott stämmer hans
varelses fibrer».*
Af denna sinnets djupa otillfredsställelse uppstår i Deoläti själ en kylig
skådespelsåsikt af världen. Och vi varsna början till ett psykiskt perspektiv,
som vi i vår tid blott allt för väl känna igen; hur oerhördt mycket rikare
material skulle ej Atterbom haft, om han kunnat studera ett eller annat
»möderne sjæleliv» i stället för sin egen, i djupet ofördärfvade barnasjäl, där
alla skuggor blefvo lätta och bortglidande! Den nutida litteraturhistorikern
konstaterar nästan med en slags ironi alla dessa ansatser, dem ingen föraktar
mera än Atterbom-Deolätus själf: både den falska kriticism, som i sin litenhet
ser ned på det stora, koketteriet med denna nihilism och den
kvasi-aristokra-tiska själfförgudning, som är blaserad och frivol, icke, som Atterboms vanliga
själfuppskattning, naiv. Och vi konstatera både ödsligheten i sinnet och den
förtviflan, som i en Deolätusscen, på heden i norden, stegras till radikal
pessimism.
Ägde vi nu icke detta utkast till en själfbiografi, skulle vi, liksom truba-
Eget nog, återfinnas Atterboms själfanklagelser från 1818 i ett bref från Geijer
i8ao; Geijer förebrår honom en hednisk pessimism midt upp i all hans kristlighet: "en
näktergal, en ros, ett element ville du af hednisk förtviflan vara ... År detta poesi, så måste den
ock vara hemmastadd i helvetet. Var det som är bättre: din klara faders klara barn . . .
Sorg är synd; ty tillvarelsens innersta är salighet." Sedan skalden 1818 i Deolätus gjort
upp räkningen med hela det negativa och pessimistiska väsendet, har han likväl klagat
i8ao för Geijer i slika ordalag. Eller skulle Atterbom senare hafva inflickat åtskilligt i
prosautkastet just efter Geijers bref, hvars skildring han funnit träffande?
Riksbibliotekets handskrift af utkastet är i hvarje fall icke konceptet från 1818 utan
troligen en senare renskrift. (Den afviker äfven något litet från den tryckta texten.
Skull..-möjligen denna gå tillbaka till en annan handskrift? Och hvar finnes i så fall den sistnämnda?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0579.html
