Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
duren, föga ha anat något dylikt. Blott i Atterboms ungdomsbref, under en
tid af momentan leda och sjukdom, påträffa vi eljest några verkligt
pessimistiska tirader. Det är sant att dessa inflytanden nu skildras för att bekämpas
och öfvervinnas samt utan kelande och utan hån mot positiva ideal. Men hur
litteraturhistoriskt och mänskligt intressant att i denna diktarsjäl finna dessa
tendenser!
Deolätus har, drifven af sin oro, lämnat sitt furstepar och de sköna
medelhafsländerna. Han har företagit en pilgrimsfärd till sitt hem i norden. En
mulen afton möta vi honom på en skogshed. Han är nu »utledsen vid det
stora fundamentallidandet att vara till», och han frammanar, som han själf
tror, naturens ande. Sedermera befinnes denna ha varit Gendillah, Sysis’
ljusa syster, som är intresserad för Deolätus.
Sångaren beder om förintelse. »Naturanden» uppträder bistert
förebrående. Och de ord, som skalden lägger i dess mun, äro just de förebråelser
han riktat mot sig själf — och som, till en del, Geijer riktar mot Atterbom
1820! Deoläti förtviflan är en fräck hädelse mot försynen.
Den sjunker också under andens tal, ja öfvergår till fromt vemod. Dà
förvandlas den bistre anden till ett blidt ungdomligt väsen; »en mild
aftonrodnad breder sig öfver heden».
Ty, heter det djupsinnigt, så länge Deolätus själf är upprorisk mot
världsharmonien, ser han naturen med Sysis1 hedniskt demoniska blick, såsom
»nattlig, jättekraftig, outtömligt alstrande men likgiltig för sina barn».
Är det ej rätt märkligt, att en svensk skald o. k. 1820 så — fastän
polemiskt, icke förhärligande — liksom företecknat den stämningsflod, hvars
stygiska vågor framgått genom vår samtid och som helt naturligt, liksom hos
Deolätus, utmynnar i trånaden mot det medvetslösa? Är det icke t. ex. denna
naturåskådning, som Emile Zola formar med våldsam poetisk styrka — med
en styrka, som åter personifierar den andeberöfvade naturen till ett stort
demoniskt väsende — »nattligt, jättekraftigt, outtömligt alstrande men likgiltigt
för sina barn»?
Det är Zola, det är äfven Schopenhauer. Och det är all den poesi
hvars tungsinta blick endast är vänd mot alstringen och förintelsen, mot »de
to, kjærligheden og døden».
Det gäller då för Deolätus att ur denna hedniska labyrint följa
ledstjärnan af hvad han teoretiskt vet vara rätt, upp till det lif i positiva idealer, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
