Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL.
56 I
harmoni med världsordningen, som ensamt gör det möjligt för honom att vara
»Deo laetus» — glad uti Gud.
Utkastets skildring af denna kamp är nu helt visst otillfredsställande. Man
tänke sig: féen Gendillah ger Deolätus lektioner i platonism m. m. — och
han blifver lugn. Teorier och alltid teorier! Ett dylikt barnsligt och
konstrueradt sätt att öfvervinna en djup kris tyder icke på djup i skaldens egen.
Äfven Deoläti verksamhet för Amundi och Florinnas lycka bidrager till
hans inre seger. I utkastets näst sista scen, som väl kunde kallas Deoläti
psykologiska transfiguration, känner han sig »fullkomligen försonad,
genomträngd i hvarje fiber af ljusets princip».
Och återigen är denna: att vara fullt lycklig som blott ton utan att vara
subjekt eller person som andra. Således återigen denna falska romantik, som
egentligen å la Schopenhauer och buddhismen består i frigörandet af det rena
intellektet och dödande af viljan.
Men detta synes mig missvisa och undanskymma något väsentligare.
Ty själfva kampen må vara otillfredsställande och resultatet äfven;
hufvudsaken är att ett ideal »Deo laetus», en skald »glad uti Gud» har uppställts,
som på det nogaste motsvarar Atterboms eget bästa och innersta jag.
Deolätus hoppas under sin dystra tid en gång fa sjunga annat än sånger
af »het och vild trånad» i »skiftande skimrande former, som hänrycka
mängden», emedan »det brokiga och fyrverkarlika alltid är populärt» — detta
tyckes i underlig blandning syfta dels på Atterboms egen trånadssjuka
ungdomslyrik, dels på Tegnérs poesi. Han hoppas att i en hydda, »invigd åt
alla fridens andar», kunna kväda sånger af »mild och jämn, skärad och
helgande flamma», om han ock då till åhörare blott skulle få de bäste, nämligen
de »älskande, de bedjande, de drömmande och de vid njutningen af Guds
gåfvor obekymradt glädtiga».
Och här stå vi inför det afgörande. Hvad utkastet till Fågel Blå endast
kan antyda med några konturer, det lefver i Atterboms egen produktion. Vi
skola då till slut där söka de element, som teckna den ideale Deolätus —
verkliggjord af Atterbom själf.
IV.
Atterboms lynne var i grunden entusiastiskt, sympatetiskt. »Lyckligt
födda, rikt begåfvade själars innersta och högsta behof är att älska och
beundra», säger han. Och härtill kommer han jämt tillbaka, på vers och prosa
med detta i intimaste mening personliga tonfall, på hvars äkthet man icke
misstager sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
