Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
In summa: Tillvaron • är genom sina positiva värden i och för sig ett
oändligt godt. Liksom nil admirari är brottsligt, är pessimismen en synd.
Äfven poesien blifver optimistisk, en hymn till Gud och tillvaron. Världen själf
är ju för öfrigt världspoemet, Guds dikt, och konsten är dess fortsättning inom
den mänskliga anden.
I poesien glänser då världen upp som en ny skapelse. Poesien, heter det
i den omarbetade Fosforosprologen, speglar sig i de fagra tingen och gläder
sig att vara; på naturens jätteharpa spelar hon den sång, som går från »lifvets
hjärta» och örenar själar».
Mot den dikt, hvilken däremot ex professo upprifver, har Atterbom
ironiska eller — om den annars är stor och snillrik — sorgsna ord.
I handskriften till nya uppl. af »Lycksalighetens ö» afråder den cyniske
och narraktige Mopsus den gamle romantiske skalden Florio från att skrifva
hvad »Samhällslyktan» (Aftonbladet?) kallat »himmelska tråkigheter». Nej,
»helvetet, min gubbe, helvetet! Slå er en smula på det diaboliska, det är
oändligt mera pikant.» Denna obehändigt turnerade fras vardt likväl borttagen.
Särdeles betecknande är det också, då Atterbom i sin dikt om Byron,
som han för öfrigt häftigt beundrade, påpekar hans begränsning:
•—–-med Guds värld för sin blick han dock djärfdes
sjunga: ett ruttnande lik är det kaotiska allt;
offer för Ödets sultaniska nyck, åt det eviga Intets
vidt uppgapande svalg utan försköning beskärdt,
spel af förstörande strid, där blott styrkan är värd att förgudas" —
och med sin dikts »oändliga tjusning» adlade han en dylik förbländning.
Atterbom tillägger:
"Högt var det mål som du hann, icke det högsta likväl 1
nej! det gifves en dikt, som själf är den eviga sanning,
som befriar, ej blott sliter de dödliges bröst,"
och som syftar hän mot det eviga bakom tidens splittring.
Byron är då en gigantisk Deolätus — på heden. Men i motsats till
Fågel Blås sångarhjälte söker han icke världens och själens stora harmoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
