Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
Dess väsen är en för honom egendomlig kontemplation, som rymmer
den skäraste frid och en verkligt koncentrerad innerlighet. Mellan och bakom
orden tonar denna själsmusik af kristallisk renhet, ljudande som från den
»oskuldsfulla himmelsvärld», hvarom Geijer talade. Ren luft, svalkande
friskhet och skära morgonstrålar möta oss; vi skönja den breda strimma af
morgonglans, som faller genom Atterboms hela lif ända från hans barndom och
som, äfven i hans dikt, skulle möta aftonens blidaste färger.
Ofta finnes ännu något mildt elegiskt midt uppe i denna frid. Ett det
klaraste uttryck för ren tacksam lycka gifver skalden åter i strofer som dessa
ur »Syrenen» (1836):
"Och du, (skalden) vid hvars ftdernekoja
jag (syrénen) in genom rutorna log,
när ut, till att leka och stoja,
dig sommarn från sagorna drog;
Om nu, hos en maka, med strömmar
af vallukt min hviskning dig väckt,
bland barn, som i rosiga drömmar,
försofva den kyss jag dem räckt;
Se ut! vid ditt fönster syrénen
än står, som i barndomens år,
och vaggar på doftande grenen
den lyckliga kärlekens tår."
Det är icke Schillers eller Goethes olympiska »Heiterkeit», utan en mer
barnsligt glad, en rörligare och vekare; den har själf en glädjetår i ögat.
Eller en liten dikt redan från 1816, »Djupa Fors». Först skildras, hur
forsen flyter ut i lugnt vatten, medan sommarkvällen står ljus däröfver. Därpå
riktar skalden till forsen dessa för öfrigt profetiska ord om sin egen lefnad:
•När dit (till lugnet) den engång hunnit räddas,
den klarnar till spegel som du;
I blommande ramar han bäddas,
och kvällen blir hjärtlig som nu.
Då somnar hvar fläkt Öfver vågen,
då rörs knappt i träden ett blad;
då blir mig så stilla i hågen,
då blir jag så from och så glad.
När själen blir tyst, liksom skogen,
och flyter, till spegel förbytt,
då är till sin hvila hon mogen,
då börjas ett lif, som är nytt."
Det är intressant att jämföra den sista med Goethes världsbekanta »über
allen Gipfeln ist Ruhe». Den vist stillsamma, den manligt blida resignation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
