Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58O
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
öfver döden, som Goethes dikt utandas i panteistisk känsla af enhet med
allnaturen, den ersättes hos Atterbom, i vissheten om evigt lif, af en religiöst
ödmjuk och glad tacksamhet för kvällens och lifsaftonens lugna skönhet. —
Detta är då den litteraturhistoriska betydelsen af det skaldeideal,
hvarefter Deolätus famlar och som Atterbom realiserat — en betydelse, som vid
sidan af vår samtids litterära strömningar blifver dubbelt intressant: att vara
uttryck för ett lynne så rent positivt som något vår vitterhet äger, både fullt
medvetet och till sitt väsen en den mest diametrala motsats till metafysisk
pessimism och negativitet.
Detta sinnelag genomträngde den elegiska längtan, som det från vild
trånad gjort till en fjärran och eterisk själsmusik. Det besjälade skaldens lyriska
exotism, som just därför icke liknar praktvegetationen i några senare exotiska
drifhus — stum och sorgsen, med doft af den förruttnelse som gödt dess
glödande och sinnligt sköna färger. — Och då Atterbom vänder sig bort från
Felicias Ö eller från ros och tulpan till de svenska skogarne, till blåklocka och
linnæa, så förnimmes grundstämningen i en oskyldig vårfriskhet, i leende taflor
och trohjärtade tonfall.
Från denna centrala ståndpunkt skola vi då till slut se tillbaka på
skaldens figurer, som städse stå i förhållande till hans idékrets. De liknades ofvan
vid reliefer, positiv- eller negativbilder mot en gemensam bakgrund, som
bestämde skaldens sympati eller motvilja. Man torde redan ha märkt, att denna
reliefyta, denna gränsskillnad betecknas just af skaldens positiva romantik, som
är fullast konkret i den sinnesstämning vi nyss skildrat.
Alla Atterboms bestämdt sympatiska personer hafva nämligen denna
romantik. Vi sågo det i Fågelblåpersonalen: icke blott skalden Deolätus utan
äfven Amundus, Florinna och deras vänner äro besjälade af dess väsen. Den
är deras art af andlig finhet, emedan den är skaldens egen, och han hvarken
nännes eller kan gifva dem någon annan. Här framträder också hans
lyriska, icke-dramatiska kynne: i alla dessa personer svallar samma lyrik, och
först öfver dess gemensamma yta differentiera de sig mer och mindre
individuellt.
Och tvärt om: galleriets negativbilder sakna lika genomgående denna
romantik och hata den. De äro antingen absolut opoetiska naturer, teoretiska
och praktiska materialister, simpla och fräcka som demagogerna i
Lycksalighetens ö — eller äro de demoniska, förvrängdt poetiska som Sysis och
drottningen i Fågel Blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
