Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER. 5»7
ladt kvinnliga, i synnerhet i sina svagheter kvinnliga figur, och af fruktan att
ej göra henne tillräcklig rättvisa förledts till att, om ej precis retouchera
hennes bild, så åtminstone framställa den i en ställning och en belysning, som
framför allt framhålla de tilltalande dragen hos henne.
En fråga är väl dock om ej Hedvig Charlotta Nordenflycht blir fullt lika
mänsklig och sann, äfven om de drag, som ej voro och aldrig kunna bli
sympatiska hos henne, fa sin fulla belysning. Jag hyser ingen exklusiv beundran
för Laura Marholm, tvärt om har jag vid flera tillfällen måst uttala mig mot
hennes ensidighet och hennes, dock förr kanske mer än nu, framträdande
benägenhet att låta det erotiska elementet spela en allt för enbart dominerande
roll för kvinnan. Men jag kan ej neka till, att jag med mycket stort intresse
skulle se en natur af Hedvig Charlotta Nordenflychts hy steriskt-ero tiska
skaplynne behandlad i en essay af henne. Kanske skulle den ej bli på långt när
så objektiv och alldeles säkert ej så diskret som den bild, Hellen Lindgren
tecknat, men sannolikt skulle den kasta ett ljus Öfver de aberrationer i en
hysterisk kvinnas känslovärld, som en man näppeligen kan förklara, därför
att han svårligen kan sätta sig in i dem. Hans analys af dem kan bli
objektiv, men den har svårt att bli omfattande och ingående.
För mig står Hedvig Charlotta Nordenflycht som en representant redan
under vår Frihetstid för den kvinnotyp, som sedan trädde fram äfven i George
Sand, men egentligen är karakteristisk för vårt nervösa och äfven i känslans
värld på en gång brutala och öfverretade tidehvarf. Hon skulle sannolikt ha
blifvit olycklig äfven nu, men bestämdt dock mindre olycklig i en tid, dä
litteraturen, som är en spegelbild af lifvet, som sin hjältinna hellre tager
kvinnan på fyrtio år än under en tid, då denna hjältinna ännu var herdinnan på
sjutton. Hon synes därför föga hemma i sin milieu i inre afseende, hur
feterad hon än af sin krets må ha varit. Detta drag af hemlöshet i sin tid, som
hon måste ha känt och som ej torde ha varit utan inflytande på hennes öde,
skulle ha varit intressant att i. skildringen fatt antydt.
Af galleriets öfriga bilder passa däremot alla förträffligt in i sin
omgifning och äro äfven med skicklighet insatta på sin plats däri. Dock torde man,
som sagdt, med största nöjet stanna framför bilderna af Dalin och Bellman.
I skildringen af de förre har Lindgren, kanske till och med mer än beträffande
de Öfriga, uppehållit sig vid personen. Man får endast helt korta antydningar
om hans skaldskap och citat lämnas ej ur flera af hans mest omtalade
arbeten. Men personalskildringen ger en så klar och omfattande analys af de
ledande tankarne och idéerna äfven hos författaren, att vi komma Dalin äfven
som skriftställare vida närmare in på lifvet, lära känna honom vida bättre än
genom långa och uttömmande redogörelser öfver innehållet i hans samlade
skrifter.
Skildringen af Bellman är helt enkelt briljant. Under det Erdman i det
till hans jubileum utgifna arbetet öfver honom, hur relätivt vidlyftigt det än
var, i fråga om diktaren själf endast gaf oss ett skelett, fa vi i Lindgrens
korta essay honom lefvande och helgjuten för våra ögon både som människa
och skald. Vi fatta och förstå både honom och hans diktkonst bättre än
någon föregående skildring af honom låtit oss göra. Lindgrens lilla skildring
af honom talar till oss lika klart som hans egna verk. Vi inse, att just sådan
skulle en natur sådan som Bellman, insatt i den milieu, hvari han lefde, bli,
och hvad som, när man läser andra kommentatorers arbeten, kan förefalla
motsägande i hans både lif och sång, synes oss lika följdriktigt och
naturligt som det gör, när man utan att tänka på hvad de lärde herrarne om
dem sagt, hör Fredmans sånger eller epistlar sjungas af en konstnär, som
tolkar dem med intuitiv känsla.
Det är i taflan endast en sak, som fattas. Taine ägnar exempelvis i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
