Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59°
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER. 5»7
världen. Märkligt blott, att hans egen, äfven hans senaste produktion i så
hög grad är naturalistisk.
En inrättning, på hvilken O. H. tydligen af någon särskild orsak är
förgrymmad, är folkhögskolan. I båda böckerna passar han på att håna och
nedsätta den, dess ledande män och tjänande vänner, fast det å andra sidan
sanningsenligt måste medgifvas, att angreppen äro särdeles talanglösa och
ofarliga. Det tyckes förarga honom, att det ej var »bondstudenter»,
Trulsperson-ligheter, hvilka grepos af folkhögskolans idé och ställde sig i dennas tjänst,
utan unge akademiskt bildade män företrädesvis ur andra klasser, män, som i
icke mindre grad än O. H. sågo hembygdens skönhet och älskade dess folk.
Detta har emellertid förfuskat hela inrättningen, menar O. H., ty den har
utgått från »bourgeoisien» i st. f. ur bondeståndets egen midt. Detta är
emellertid en trång och osann uppfattning, så vidt jag förstår, ty den nordiska
folkhögskolan har vuxit fram från hela folkets politiska, ekonomiska och sociala
utveckling, och om hon hulpits fram äfven af andra än bönder — fast dessa
ingalunda stått i sista ledet eller utanför rörelsen — så länder det hvarken
dem eller saken till skam. Den uppfattning O. H. gör gällande om svenska
bönders uppgift att, herrar och arbetare som de på en gång äro, visa en väg
till den sociala frågans lösning och stå fram som bärare af politik och kultur,
synes mig se’n gammalt mycket anslående, men då den motiveras så, att
bonden framför allt skall göras »klassmedveten» som bonde »gent emot borgarne
och gent emot proletärerna», så är detta bondens afspärrande från andra
klasser icke ägnadt att göra honom till någon kulturbärare, tvärt om. Det är
något af gammaldags trång skånsk bondehorisont i O. H:s resonemang. Och
då han låter Truls, framtidspoesiens målsman och siare, docera, att
bondeståndsandan bör utvecklas »inifrån utåt, genom vetande och diktning», så
tilllåter sig anmälaren påstå, att den diktning, som Truls-Ola Hansson inaugurerat,
är alltför steril, alltför rotlös i svenskt folklynne för att kunna gripa, lyfta och
fattas af Sveriges allmoge, en diktning, som kaotiskt växt ut från rummel,
bohéme och Nietzsches »öfvermänskliga» aristrokatuppfattning.
I ofvannämnda broschyr om materialismen omtalar O. H. med ogillande
den anda, som utmärkte 1880-talets studentlif:
»Det blef god ton att vara grof, i sätt, i ord, i tankar, i skrift; allt som
gör ungdomen till ungdom misskrediterades, Öfverspottades, förlöjligades, sattes
i gapstock och kläddes i narrkåpa — allt: lifsglädjen, entusiasmen, kärleken till
kvinnan, poesien, drömmarna.»
Han har emellertid i sina två här anmälda böcker till fullo ådagalagt,
att han själf allt fortfarande grundligt skattar åt denna »smakriktning», visat
det icke minst i och genom smutskastningen mot 1860- och 1870-talens vackra
idé: folkhögskolan.
Och då han söker förlöjliga två af Lunds universitets ypperste forskare
och varmaste folkvänner, då stämplas slikt författarskap just af den
»plebcj-anda», som han i nyss citerade småskrift med all rätt utdömer. —
Truls, som länge irrat vilse lifs- och tankevägar samt alltid känt sig
otillfreds, börjar ändtligen resan hem i sann mening — efter eget tycke
förstås — när han kommit till klarhet öfver nyssnämnda kulturuppgift för bonden
samt då han bestämt sig för att viga sin eminenta diktare- och
tänkarebegàf-ning åt denna idés tjänst. När han så i en tyska, fröken Schrader, vunnit en
lifsledsagarinna och äfven i denna mening funnit vägen hem, känner han, att
han, oförstådd i hemlandet, dock bär detta som en skönhetsvärld, som en
outtömlig produktionskraft inom sig, och därför känner han sig vara »hemma»
i bästa mening, äfven då han lämnar fosterjorden för att bosätta sig i det
stora kulturlandet söder om Östersjön. Där slutar »Resan hem».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
