Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
fördärfvat dem; men framför allt får ej förgätas, att mycket af hvad vi hos
damerna i »Grundtoner» finna stötande, nog är rent af idealiskt i
författarinnans ögon.
Kvinnan tecknas af George Egerton såsom en till kropp och själ lika
smidig och eterisk varelse med de mest förfinade instinkter, med en viljestyrka,
hvilken i själfva verket är åtminstone den vanliga mannens vida öfverlägsen,
och med en intelligens af helt annan, ja af högre art än den grofve, animaliskt
starke, i grunden alltid barnslige mannens. Innerst inne finnes hos kvinnan,
om vi få tro mrs Clairmont, »den eviga vildenaturen», som dold sitter kvar
äfven hos den mildaste och bästa kvinna; den kan döljas — det bedrägeriet
ha männen lärt kvinnorna — men den kan aldrig utrotas af kulturen. Det
draget »är grundtonen till all kvinnlig trollkraft och kvinnlig styrka^ — så
säger George Egerton. Är det den grundtonen, som Laura Marholm-Hansson
prisar henne för att hafva upptäckt och vid ljudet hvaraf hon säger hundratals
kvinnor hafva känt sig träffade? . . . Nå, den konventionella lögnaktighet,
hvarmed kvinnorna dolt denna sin sanna styrka, den vill nu George Egerton göra
ett slut uppå — åtminstone »kvinnor emellan». Vore de blott kvitt sin enda
stora svaghet: kärleken till männen, tillgifvenheten, så skulle kvinnorna behärska
världen! Männen skulle icke kunna mäta sig med dem. I sina hjärtan bry
de sig litet om lagar och system. Alla männens omsorgsfullt utarbetade
lagparagrafer om människors moral betyda icke ett jota för kvinnorna mot en
känsla, en instinkt. »Det där» (morallagarna och sådant) »fi vi lära af er, ni
tama och beskedliga djur, det ligger icke för oss», utbrister en af hjältinnorna
i Grundtoner.
Som man ser, Nietzches öfvermänniska, men af genus femininum. — Nå
ja, den som förut har trott på den maskulina öfvermänniskan, kan just lika
gärna adoptera teorien om den kvinnliga motsvarigheten. I själfva verket är
nog George Egerton blott Nietzches konsekventa lärjunge. Äfven han talar
ju om kvinnans gåta, som han säger ha en enda lösning: och den heter »die
Sch wangerschaft».
Men vi andre, som icke låtit imponera oss af storhetsvansinnet satt i
system af det tyska snillet, hafva svårt att afhålla oss från ett leende inför den
engelska »öfverkvinnan», äfven om hennes konterfej af hennes tyska adept
tecknas aldrig »så fint, smalt, trött och lidande, kvinnligt, desillusioneradt och
längtande.»
Vi se i kärleken mellan man och kvinna, då den är frisk och naturlig
och adlad af sedliga syften, en af lifvets stora makter, som höjer både
mannens och kvinnans styrka i kampen för mänsklig tillvaro och samvaro. Och
den kvinnliga makt, som försvagas i stället för att stärkas af Ömheten för make
och barn, den är i våra Ögon blott vanmakt. Innerst är den ingenting annat
än egoism och njutningslystnad, och de äro icke och blifva aldrig lifvets
verkligt stora makter.
Och i den uppfattningen tro vi oss verkligen ha de sanna kvinnorna på
vår sida. Misstaga vi oss däri och förefalla vi därför komiska, så finnes det
misstag, som äro mera aktningsvärda än en viss illusionsfrihet.
— Ja, svara the Egcrtons, där ha vi åter ett exempel på männens
oförmåga att följa kvinnopsykens höga flykt, och på huru en maskulin kritiker
dömer allt efter abstrakta teorier och konstruerade paragrafer . . .
Nej, den domen är våra hjärtans, lika väl som våra hufvudens. Och
förstå vissa esteticerande damer ej sådana känslor, så mycket sorgligare för —
de damerna!
S—e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
