Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
En diktning, som pà slikt sätt låter tidens bästa tankar komma till orda,
är väl värdig att tränga djupt och vida, och lika mycket ur denna synpunkt
som ur litterär tillönska vi hr Björkmans öfversättningar den framgång, de så
väl förtjäna. E. N. S.
Emil Kleen: Vildvin och Vallmo. Stockholm 1895. Gustaf Lindströms förlag.
Mogen Sommar. Stockholm 1896. Samma förlag.
De allvarliga anmärkningar, som detta dikthäfte är ägnadt att framkalla,
kunna ej hindra oss erkänna, att det mångenstädes vittnar om en lyrisk
ingifvelse af obestridlig äkthet. För naturens skönhetsvärld äger författaren ett
känsligt och förstående sinne, vare sig han tolkar vårlifvets jubel eller höstens
vemod, vare sig han besjunger sommarens varma färgglöd eller vinterns kyliga
ro. Allra lyckligast synes oss hans skaldegåfva framträda i de stycken, där
anslaget närmar sig folkvisans tongångar, såsom i de intagande och melodiska
sångerna »En jungfru vandrar öfver ängen» och »En gammal pingstvisa».
Det måste emellertid beklagas, att hr Kleens lyra allt för ofta står i tjänst
hos en lifsuppfattning af den vulgäraste och osundaste art. I de kärlekssånger,
som fylla större delen af häftet, är Eros vanligen en polygamernas och
skökornas gudom, men sällan den hulda makt, som länkar hjärtan samman i
osvikliga lifsförbund. Författaren visar sig jämväl lida af den etiska
begreppsförvirring, som tillstädjer mannen ett lif i utsväfningar, men icke förty anser sig
kunna af kvinnan fordra obrottslig trohet. Sällan, om ens någonsin, ha vi sett
denna förvända åskådning så ohöljdt förfäktas som i den cyniska »Bikt»,
hvarmed samlingen afslutas.
Den krassa och för lifvets allvarskraf främmande hädonism, som är det
centrala i hr Kleens diktning, paras ofta med en tvifvelsjuk lefnadströtthet, och
författaren själf synes stundom vara medveten om tomheten i det
njutnings-lif, som han hyllar. Genom hans lofsånger öfver sinnenas lust skorrar likt ett
missljud den bittra besvikelse, som han bekänner vara slutsumman af sina
lifs-erfarenheter:
Mig världen syns en öken, gränslöst stor,
ty i mitt hjärta ledans tomhet bor.
Från ett strängaspel, hvars grundackord har en sådan klang af
hopplöshet, väntar man sig knappast nya och friskare toner. Här och där i hr Kléens
diktsamling kunna dock spåras ansatser till en utvecklingsmöjlighet för hans
skaldskap i ljusare och sundare riktning än dess nuvarande. Man ryckes med
af det käcka lefnadsmod, som klingar fram ur en bland hans vackraste höstvisor:
Mitt bröst sig spänner,
min tanke fjädrar sig som spänstigt stål,
och i mitt väsens djup en kraft jag känner,
som nya vågar trår till nya mål.
Kanske skola dessa mål beteckna en lyftning till renhet och idealitet.
Man kan ännu hoppas härpå, om nämligen hr Kleen fattar sin diktaruppgift
på allvar och om sålunda hans poesi vill vara något mera än en ljudande
malm och en klingande bjällra. E. JV. S.
Att detta önskvärda framsteg uti hans utveckling ännu icke är gjordt,
därom vittnar på ett nedslående sätt hans senaste publikation, novellsamlingen
Mogen Sommar; och man kan till och med efter dess lektyr frestas att tvifla
på hans utvecklingsmöjlighet i högre bemärkelse.
Det är nämligen ej blott förhållandet, att denna bok vittnar om allt utom
en »mogen sommar». De däri framlagda frukterna af författarens träd på godt
och ondt äro ej blott kart utan, hvad värre är, maskstungen sådan.
Svensk Tidskrift 189j. 10. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
