Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - En inledning till religionshistorien. Af Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN INLEDNING TILL RELIGIONSHISTORIEN 477
han och hans stamfränder björnens ande vida mera äri den
lag-skipande myndighetens representanter. Det är kanske icke så
länge sedan den sista »biörnwijsan» sjöngs i vårt land!
Ett annat parti, där författaren med skäl kunde hämtat ett
belysande exempel från nordiskt område, är skildringen af
representantoffren, d. v. s. de särskildt inom vegetationsriterna
vanliga offer, där gudens död och återuppståndelse
symboliseras genom en människa, som efter att en kort tid hafva spelat
gudens roll under högtidliga ceremonier föres till offerdöden.
Det så att säga klassiska exemplet är härvid Tezcatlipoca-riten
hos aztekerna, och författaren har äfven redogjort för denna.
Däremot har han endast ofullständigt och i största korthet
återgifvit det från nordiskt område bekanta kultbruk, som
närmast motsvarar det aztekiska människooffret. Utan tvifvel hade
det varit lämpligare att här återgifva den rekonstruktion af
Frey-ritualen i Uppsala, som Schiick utfört på grundval af
Flateyar-bokens uppgifter om Gunnar Helmings öden i Sverige
och Domaide-strofen i Tjodolfs Ynglingatal. Mera åskådligt än
kanske något annat exempel visar detta, hur den uråldriga
föreställningen om växtlighetsgudens årliga reinkarnation utvecklats
till en dramatisk ritual, som kommit att intaga en dominerande
plats inom kulten öfverhufvudtaget. Särskildt intressant är det
att se, hur länge denna åkerbruksrit bevarats på svensk mark,
ehuru den för senare tiders blickar undanskymts af de
kultbruk, som infördes under den krigiska vikingatiden, då
väderlekens och äringens gud af naturliga skäl fick se sitt
inflytande minskas till förmån för stridens och vapenlyckans
härskare.
Gäller det nu till slut att uttala ett sammanfattande
omdöme om professor Nilssons arbete, så kan jag endast ännu
en gång upprepa, hvad jag redan förut haft tillfälle att
framhäfva: författaren har på ett synnerligen lyckligt sätt löst den
uppgift, som förelegat honom, och vår populärvetenskapliga
litteratur har riktats med ett arbete, som säkerligen skall förmå
att väcka intresse hos hvar och en, som gör bekantskap med
detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>