Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Statsledning och offentlighet i England och Sverige - Den italienska annekteringen af Tripolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 571
fall. Men allvarligare har det varit vid andra tillfällen. Då t. ex.
näringslifvets korporationer afgåfvo utlåtanden till vederbörande
ämbetsverk öfver tulltaxekommitténs förslag, var det lagligen omöjligt att
förhindra pressen att taga del af dem, ehuru man därigenom skulle ha
utlämnat en stor del af materialet för våra traktatunderhandlingar till
motparten. I detta fall säges det endast ha varit en hög ämbetsmans
personliga auktoritet, som förhindrade saken. Om möjligt ännu mera
betecknande är sättet för genomförandet af den ryktbara s. k.
Boströmska mjölukasen den 5 januari 1895. Som bekant utfärdades
denna tio dagar före riksdagens öppnande för att hindra spekulation i
tullförhöjningen. Men svenska statens makt öfver sina egna organ
är så liten, att man icke annat än genom ett rent knep var i stånd
att meddela tullkamrarna beslutet utan att röja det i förväg.
Konstgreppet bestod i att fatta beslutet och expediera det till
generaltullstyrelsen så sent en lördagsmiddag, att detta verks
registrators-kontor skulle vara stängdt för allmänheten och verket sedan skulle
ha söndagen på sig att i tysthet — ungefär som en revolutionär
kommitté skulle ha gjort — underätta sina lokalafdelningar. Trots
allt lär en tidningsman ha infunnit sig hos registratorn för att på
eftermiddagen få del af handlingen — men tack vare dessa
försiktighetsmått var man nu verkligen i sin formella rätt att neka honom
tillträde!
Tydligen har alltså den nu arbetande tryckfrihetslagkommittén en
af sina svåraste och viktigaste uppgifter i behandlingen af frågan orn
handlingars offentlighet. Så paradoxalt det låter, kan man kanske
hoppas på bättre framgång för ett förnuftigt förslag i denna sak
under liberal än under en konservativ regering — därför att
tryckfrihetens traditionella förkämpar quand méme eljest själfva riskera att
blifva de första offren för det nuvarande systemets oefterrättlighet.
Roande exempel på denna utveckling ha redan börjat visa sig, och
man må hoppas att de skola bära god frukt.
Italienarnes fälttåg i Tripolis har under den första
månaden efter landstigningen ej medfört faktisk
ockupering af mera än kustområdet kring de
förnämsta hamnstäderna. Deras suveränitet sträcker sig, såsom det
i en utländsk tidning anmärkts, ej längre än ett kanonhåll inåt
land. Likväl öfverraskades man den 5 november af ett italienskt
dekret om att »Tripolis och Gyrenaika definitivt och oåterkalleligt
helt och fullt underställts konungariket Italiens suveränitet». Åtgärden
innebär, folkrättsligt sedt, en nyhet, som svårligen kan motiveras
genom åberopande af prejudikat från tidigare krig med landafträdelse
som följd. Preussen t. ex. besatte 1866 Kur-Hessen och Hannover,
men nöjde sig under kriget med att i de eröfrade länderna, som först
vid fredsslutet införlifvades, insätta en provisorisk förvaltning.
Österrike-Ungern proklamerade visserligen 1908 Bosniens och Herzegovinas
införlifvande med den habsburgska dubbelmonarkien — detta
prejudikat åberopas nu i den italienska pressen — men dessa provinser
Don italienska
annekteringen
af Tripolis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
