Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Den italienska annekteringen af Tripolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 DAGENS FRÅGOR
stodo då sedan 30 år tillbaka enligt stormakternas uppdrag under
österrikisk förvaltning, och sultanens suveränitet var där närmast en
form. I föreliggande fall har Italien ingen obestridd eller synnerligen
långt utsträckt ockupering att åberopa, och enligt fördragen i Paris
1856 och Berlin 1878 är Tripolis folkrättsligt att betrakta som
tillhörande Turkiet, till dess Porten formligen afträdt landet till Italien
eller denna stat åtminstone satt sig i faktiskt obestridd besittning
däraf. Också har italienska regeringen nöjt sig med alt notificera sitt
dekret till makterna utan att begära eller från dem vänta något
omedelbart erkännande af åtgärden.
Den motivering utrikesministern San Giuliano i sin
cirkulärdepesch lämnar är rätt intressant. Han skrifver: »Besättandet af
Tripolis’ och Cyrenaikas hufvudorter, våra vapens ständiga framgångar,
de öfverväldigande stridskrafter vi där samlat och de trupper, hvilkas
ditsändande vi ytterligare förbereda, ha gjort hvarje fortsatt turkiskt
motstånd overksamt och onyttigt. Å andra sidan nr det, för att göra
slut på onödig blodsutgjutelse, trängande nödvändigt att hos den där
boende befolkningen aflägsna hvarje farlig ovisshet.» Man kan ej
säga, att folkrätten — allraminst från de smärre staternas synpunkt
— gjort något framsteg genom Italiens på detta sätt motiverade
åtgärd. Redan dess ultimatum, med där uttalad »fordran» på att det
anfallna landets regering skulle sörja för motstånds uteblifvande,
innebar från de smärre staternas synpunkt ett betänkligt steg bakåt i
folkrättsligt hänseende, och detsamma gäller det nya krafvet på att
en eröfrares egen, om än så starkt motiverade uppskattning af sin
oemotståndlighet skall vara tillräcklig grund för att berättiga honom
att genom en ensidig viljeakt från sin sida antecipera fredsslutet och
förändra det åtrådda områdets folkrältsliga ställning. Dylik
godtycklighet kan ej ursäktas med fredsvänlig motvilja för »onödig
blodsutgjutelse» och får ej bli prejudikat. Den borde på nästa
Haagkonferens från de smärre staternas sida framkalla yrkanden på strängare
bindande internationella regler i detta hänseende.
Folkrättsligt har nog också Italiens åtgärd föga betydelse; den bör
i stället betraktas som en politisk manöver. Italienska regeringen
har gått öfver Rubicon; den har sagt ifrån, att alla freds- eller
medlingsförslag, som ej äro byggda på de åtrådda turkiska landsdelarnas
ställande under fullständig italiensk suveränitet, äro alldeles
gagnlösa. Med bevarande af sin stormaktsställning kan nämligen Italien
numera ej vid en kommande fred i minsta mån frångå dekretets
stolta Napoleonimiterande ord om att »Tripolitanien och Gyrenaika
ha upphört att utgöra en del af det ottomanska riket». Af sultanens
suveränitet där får ej minsta sken lemnas kvar. Dekretets verkliga
syfte framgår också af cirkulärdepeschens halft beslöjade hotelser
orn att Italien i händelse af stridens utdragande på längden ej tror
sig kunna vidhålla sina »försonliga afsikter» att i öfrigt bevilja
Turkiet en förmånlig fred och undvika allt, som kunde rubba status quo
på Balkanhalfön. Annekteringsdekretet bör tydligen uppfattas som
en maning till stormakterna att — för undvikande af de Balkan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
