Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Fattigvård och välgörenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR . 51
erfarenhet sträcker sig öfver närmare tjugu år, och detta tillika med
hennes aldrig svikande intresse för fattigvårdsfrågor gör henne till
en pålitlig ledare för dem som börja resan på en väg, där hon länge
vandrat. Mycket som säges i denna första del är också i hög grad
värdefullt och behöfver väl inskärpas hos dem som regelbundet
arbeta inom fattigvården och kanske än mer hos dem som mera
tillfälligt komma i beröring med de fattiga. Fru Montelius tröttnar
icke att upprepa och på skilda vägar komma tillbaka till hur
skadligt, jå, rent af olycksbringande s. k. hjälp kan verka, när den gifves
icke till upprättelse och som hjälp till själfhjälp, utan tanklöst och
af sentimentalitet eller missförstådt medlidande; huruledes olämplig
hjälp är vida sämre än ingen hjälp alls, både ur gifvarens,
mottagarens och framför allt ur samhällets synpunkt. Hon exemplifierar
detta på eit slående sätt, och hennes förmaningar mot att ge åt tiggare
eller öfverhufvudtaget åt personer, om hvilka man vet litet eller intet,
äro endast alltför väl grundade — hvar och en, som arbetat inom
fattigvården, har gjort samma slags erfarenheter som hon. Många
tänkvärda saker sägas om »understöd utan omtanke», om den egoism,
som ligger till grund för det tanklösa gifvande!, och om hur detta
många gånger af jämförelsevis hyggliga människor skapat
yrkestiggare och parasiter. »Vid nödens bekämpande är sentimentalitet lika
skadlig som hårdhet», säger förf.; man skulle nästan kunna gå ett
steg längre och saga att den är värre: hårdheten kan verka till
upprättelse, sentimentaliteten aldrig.
Fru Montelius säger mycket träffande: »man måste känna, att det
är ett stort ansvar man påtager sig, då man söker leda en annan
människas öde, och att man därför måste göra det med allvar och
uthållighet. — — — Framförallt måste man ha klart för sig, att
man verkligen vill öfvervinna fattigdomen . . ., så att man ej i sitt
hjärta tycker om att gifva en smula då och då och fortfarande vill
känna sig som välgörare.» Det är just detta nyckvisa gifvande, som
så ofta karakteriserar den enskildes välgörenhet till skillnad från
fattigvården, hvilken skötes eller bör skötas under ämbetsansvar och
kontinuerligt. Det säges ofta, isynnerhet af personer som själfva
aldrig undersökt förhållandet, att den legala fattigvården behandlar
sina skyddslingar schablonmässigt, utan att taga hänsyn till de
individuella behofven, men gentemot Stockholms fattigvård är
beskyllningen åtminstone numera obefogad. Möjligen har F. V. O. just
genom sin mellanställning mellan den privata välgörenheten och
fattigvården kunnat verka reformerande åt bägge sidor genom att
göra den legala fattigvården mindre schematisk och å andra sidan
inom den stora allmänheten sprida sunda och förnuftiga principer
för hjälparbetet. Att emellertid tro, att man enbart på
upplysningens väg kan få bukt med allmosegifvandet och »uttorka de lömska
kärrmarkerna», är nog allt för optimistiskt. Man får inte glömma,
hur djupt rotad sentimentaliteten är i människonaturen eller
åtminstone i kultur- eller kvasikulturmänniskan; huru en gåfva till
den ovärdigaste tiggare ofta är en plåsterlapp på ett sjukt samvete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
