Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Strindbergshyllningen. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGSHYLLNINGEN 178
klaringens synvinkel falla inte blott Strindbergs handlingar
utan äfven Heidenstams, under den domen höra vi alla, och
den blir strängast mot nollorna, som suspenderat sin egen och
krupit undan för ansvaret bakom »historiska synpunkter».
Där står man i själfva verket vid kärnan i det hela: det är
omöjligt att anlägga en historisk synpunkt på Strindberg, ty han
är en verkande kraft midt ibland oss, han hör till nuet, och
nuet tar man ställning till med viljan. I hr Brantings motion
döljer sig något perverteradt, mera än en taktlöshet, en
omedveten grymhet. Man kan inte med nationens Pantheon
inför-lifva en person, som skrifver nidskrifter. Man kan där ge plats
åt en, som har gjort det, om han eljest är värd det, nämligen
när han är död, när hans offer och deras närstående icke längre
behöfva tvingas att erlägga sin kontributioii till förhärligandet
af den man, som de måste afsky — då äro vi mogna för
historiska synpunkter. Men det vore helt enkelt upprörande att
resa en offentlig staty åt en person, som samtidigt slår rekord
i obehärskade, hatfulla personliga smädelser.
Denna invändning bruka de rättrogna Strindbergianerna
af-färda med en axelryckning: man får inte ta det så noga med
Strindberg — orden bruka åtföljas af en förklarande gest.
Ämnet är ömtåligt, men det kan helt enkelt inte förbigås, och de
som fört saken fram få skylla sig själfva. Det barocka i hela
Strindbergshyllandet ligger på denna punkt i öppen dager. Man
behandlar som nationell heros en person, hvilkens handlingar
antingen måste fördömas som ovärdiga, eller ursäktas med ett
argument af den mest uppseendeväckande beskaffenhet, hvilken
senare tolkning är den välvilliga. Man vill med andra ord
resa en staty, i materiell eller ideell mening, åt en antingen i
moralisk eller i psykologisk mening defekt, därför att han är ett
artistiskt geni. Det är en punkt, som man gärna glider öfver, men
det låter sig inte göra att gömma undan det demoraliserande,
det lifsfientliga i hela tilltaget. Det är ett storslaget experiment
till förvillande af den stora naiva och lättsuggererade
allmänheten, ett angrepp på deras naturliga känsla för rätt och orätt,
för friskt och sjukt. Det är hvarken mer eller mindre än ett,
icke i första anloppet lyckadt, attentat mot folkhälsan. Under
genidyrkans vida mantel vill man föra in i
folkmedvetandet något af den förvirrade artistmoral, något af den
upphöjdhet öfver det personliga ansvaret och öfver den andliga hygi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
