Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Strindbergshyllningen. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGSHYLLNINGEN 175
ration eller en hel epok känslan af något gemensamt, högt och
stort, vardt att älska och tjäna.
Det är slående att Strindbergsbeundrarne själfva känt detta.
När det nu gällde att hylla honom, brukade man icke de
välkända favoritglosorna om den ensamme, obeveklige thanen, om
Wallenstein och Loke. Man har i stället gång på gång spelat
på de nationella strängarna, man har talat om tolkaren af svensk
historia, svensk natur, svenskt lynne. Man söker, drifven af en
riktig känsla, det som förbinder och enar. Känslan är riktig,
men argumenteringen likväl felaktig.
Det är därvidlag icke frågan om hvad man är utan sin vilja,
eller rent af mot sin vilja, utan hvad man är i full harmoni
mellan omedvetet och medvetet, mellan instinkt och
öfvertygelse. Men denna medvetna svenskhet finnes alls icke hos
Strindberg. Man pekar på hans historiska dramer, ungefär som
man eljest pekar på Heidenstams historiska diktning. På denna
punkt har den Heidenstamska nationalismen tryckt sin prägel
på uppfattningen och direkt kommit Strindberg till godo.
Men det hela är en välmenande fiktion, ty i Strindbergs
dramer finnes det alls ingen nationell medvetenhet, knappast ens
primitiv nationell känsla. Strindberg har själf förklarat sig
höra till den generation, hos hvilken fosterlandskänslan värkt
bort, och han har rätt. Den nationella känslan hänger
samman med den historiska, den är känslan på en gång af afstånd
och samhörighet: detta är icke vi och dock är det vårt.
Strindberg har aldrig haft den hemlighetsfulla känsla af det förflutna
som något lefvande och oafhändbart, som är historiskt sinne.
Det finnes inga historiska perspektiv i hans historiediktning:
de spela i vår egen luft, de ligga oss handgripligt in på lifvet.
Det är naturalistisk diktning i historisk form. Det är inte sant,
att »Gustaf Vasa» ger oss folkbyggaren och riksgrundaren, den
som Geijer och Snoilsky blickade upp till med något af barnets
vördnad inför fadern. Gemensamhetskänslorna,
förpliktelsekänslorna, hvaraf ett folks historia skapas, har den extreme
individualisten aldrig känt. »Gustaf Vasa» är dramat om en
ensam mans strider, om hans tvekamp med Försynen — det
hör till samma serie som »Till Damaskus». När Strindberg
medvetet eftersträfvar det nationella, såsom i »Midsommar», då
blir det en vänlig och älskvärd, men litet fadd idyll med grönt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
