Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Kulturkampens historia i katolsk framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 281
»Geschichte des Kulturkampfes ini deutschen’ Reiche», af
hvilket det första bandet nyligen utkommit; ytterligare två volymer
oro ställda i utsikt och skola inom en snar framtid följa den första.
Rissling inleder sitt arbete med en ganska bredt anlagd
framställning af Hohenzollrarnas kyrkopolitik allt ifrån det sjuttonde
århundradets början till och med Fredrik Wilhelm IV:s afgång från
regeringen på hösten 1857. Redan här märker man tydligt, att
författarens pretentioner äro tämligen stora, ty bland hela raden af
preussiska härskare är det ingen, som varder beståndande. Icke ens
Fredrik den stores vidhjärtade religionspolitik, formulerad i det
bekanta yttrandet »Die Religionen miissen alle tolerieret werden, und
muss der Fiskal nur das Auge darauf haben, dass keine der andern
Abbruch thue, denn hier muss jeder nach seiner Fasson selig
werden», tillfredsställer den stränge författarens fordringar. Ej heller
romantikens och den heliga alliansens tid har hans fulla gillande.
Om också vissa tilldragelser tydde på ett växande kyrkligt inflytande
på den allmänna kulturen, så modellerades dock de statliga
förhållandena allt för mycket i stil med det Hegelska systemets grundsatser
för att kunna tillvinna sig något erkännande från katolskt håll. En
stark och enhetlig statsmakt, sådan som den Hegelska statsläran
framför allt åsyftade, har ju aldrig varit särdeles populär inom den
romerska hierarkien.
Vida lifligare sympati lägger Rissling i dagen för Fredrik Wilhelm
IV, romantikern på tronen, hvars förhållande till kyrkan han anser
vara insfiireradt af verklig känsla för den historiska traditionens
betydelse på det religiösa området. Den som vill se prof på en annan
uppfattning af tillståndet inom den tyska katolicismen under denna
Ultramontanismens glansperiod bör läsa Miinchenprofessorn Joseph
Schnitzers synnerligen intressanta framställning af modernismens
utvecklingshistoria i Zeitschrift fur Politik (årgång 1911). Den bild,
han tecknar, är hållen i helt andra och vida mindre ljusa färger än
Risslings, men att den för en kritisk uppfattning måste taga försteget
i fråga om historisk trovärdighet är något som icke ett ögonblick
kan dragas i tvifvelsmål. Det måste för öfrigt af Risslings
framställning blifva klart för hvarje läsare, hur ödesdigert de under dessa
år inaugurerade kyrkliga separationssträfvandena kommo att påverka
de följande decennierna af Tysklands inre utveckling.
Det senare partiet af Risslings arbete följer händelsernas gång
fram till år 1871 med hufvudvikten lagd på utvecklingen af de
kyrkliga stridigheterna i Preussen men därjämte äfven med exkurser
berörande kulturkampens förberedelser i Bayern, Baden och Hessen.
Hvad som här hufvudsakligen väcker intresse är skildringen af
förgrundsfigurerna i den dåtida tyska politiken. Att den främste af
dem alla, Bismarck, ej skall komma undan så lätt faller af sig själf.
Rissling söker — visserligen under ganska lugna former — påvisa,
att han i grund och botten var en i religiöst hänseende föga djupt
anlagd natur och förklarar honom hafva varit ur stånd att till fullo
uppskatta de ideella oeh moraliska faktorernas betydelse i mänsklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
