Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Teater och biograf. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH BIOGRAF 305
att tillgodose den breda publikens behof af billiga och goda
föreställningar, i likhet med hvad som nu i mindre
utsträckning sker genom det privata företaget »Skådebanans» förmedling.
Men skall teatern kunna någorlunda oskadd öfversta
den hotande krisen, är det icke nog med det pekuniära stöd,
som möjligen kan vara att vänta från statsmakterna, det kräfves
äfven ett stöd från den s. k. tredje statsmakten: pressen, som
nu, synes det mig, ingalunda känner sitt ansvar och sina
förpliktelser i detta fall. Jag talar då icke i främsta rummet om
den offentliga och namngifna kritiken — den är eller bör
åtminstone vara en öfvertygelsens sak och undandrar sig därmed
diskussionen — jag talar om den anonyma och försåtliga
kampanj som föres i notisspalter, kåserier, interviewer, och som ofta
gör ett starkare intryck på den stora publiken. När man litet
emellanåt finner anonyma, ytterst välvilliga recensioner af
underhaltiga biografföreställningar jämsides med de ofta mycket
stränga, låt vara rättvisa teaterkritikerna, när man finner
medelmåttiga biografartister prisade som stora konstnärer, när man,
såsom händt i de stora Stockholmstidningarna, finner vidlyftiga
och braskande skildringar af köbildningar framför
biograflokalerna samman med skadeglada, i några fall bevisligen osanna
uppgifter om hur teatrarna spela för tomma hus, så tror jag
man har skäl för det påståendet, att pressen illa fyller sin
uppgift som allmänhetens ledare. Jag nämnde ordet »skadeglad». Det
synes mig just betecknande för den stämning som hos oss, inom
ganska vidsträcka kretsar, ofta är rådande såväl då det gäller
institutioner som personer. Det är som om man med större glädje
såge misslyckandet än framgången, man känner mycket sällan
någon förpliktelse att stödja och befordra ett godt, låt vara
något bristfälligt arbete; man afvaktar hellre tills det i värsta fall
lyckats, då man nödtvunget erkänner faktum och böjer sig för
auktoriteten, eller i bästa fall misslyckats, då man kan göra sig
gällande på olycksplatsen med råd och dåd eller med sorgens
beklagande. Det är detta som gör det så tungt och otacksamt
att arbeta i det allmännas tjänst här i landet.
Men teatern själf, har den då inga förpliktelser? Jo, helt visst,
de största, de absolut afgörande. Är dess existens hotad, kunna
inga yttre makter hjälpa den, om den icke hjälper sig själf. Och
det är endast om den visar sin goda vilja härtill, som den har
rätt att räkna på hjälp och stöd utifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
