Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - En revolutionsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 407
reaktionen med nödvändighet måste blifva af den våldsammaste art.
Men trots den omsorg, hvarmed man sökt upprätthålla denna
tradition, har man under senare tider kunnat märka mera än ett tecken
till att dess dagar inom kort skola vara räknade. Den historiska
forskningen går nu en gång för alla sina egna vägar och framställer
sina resultat utan att fråga någon om lof.
Så länge forskningsarbetet har vetenskaplig form och blott vänder
sig till de fackligt intresserade, kan man ju emellertid taga dess kritik
relativt lugnt; värre blir det, när äfven den stora allmänheten drages
in i meningsutbytet. Och just detta är det som skett i och med
Anatole France’s bok. Här möter man revolutionen i hvardagslag,
skildrad ej med någon baktanke på dess betydelse för senare tider
och ej heller med någon tendens till förskönande eller nedsvärtande
utan helt enkelt så, som den bör ha tagit sig ut för de människor
som med eller mot sin vilja tvungos att på nära håll iakttaga
densamma och spela en roll i dess blodiga drama. En utmärkt fransk
kritiker, René Doumic, har helt nyligen i en artikel i Revue des deux
mondes framhållit som en svaghet hos Anatole France, att han sett
alltför ensidigt på sitt ämne och därför gjort revolutionen alltför liten:
»La revolution a été ce que la montre M. Anatole France, mais elle a
été aussi autre chose». Men denna anmärkning visar, att han knappast
riktigt uppfattat själfva syftet med arbetet i fråga. Dess författare
har just satt som sin uppgift att låta dåtidens förvirrade förhållanden
lefva upp för oss, lösgjorda från allt historiskt perspektiv. Den
som hvarje dag kunde vänta att utan egentlig anledning blifva släpad
till giljotinen, såg på revolutionen med andra ögon, än den som
hundra år efieråt bedömer dess historiska betydelse.
Man får söka efter en mera liffull och fängslande bildserie än den
som Anatole France här trollat fram. Den ofvan citerade kritikern
Doumic har med rätta yttrat, att man bläddrar i hans bok liksom
i en dyrbar samling af gamla kopparstick, fyllda af stämning från
en längesedan förgången tid. En hel epok växer fram för läsarens
ögon i dessa snabbt skisserade episoder, i hvilka författaren, utan
att dock någonstädes hängifva sig till verklighetsfrämmande
abstraktion, skapat symboler för hvad som rörde sig i revolutionstidens
tanke- och känslolif. I denna konstart står Anatole France nu som
alltid utan medtäflare bland samtidens författare.
Men hans syfte har icke endast varit att gifva en serie genretaflor
med motiv från revolutionstiden. Han har äfven sökt att fatta
problemet från en allvarligare sida. Den svårtolkade psykologiska
gåta, som den revolutionära rörelsens ledare erbjuda, har lockat
honom att försöka en lösning af den revolutionära psykologiens problem
öfver hufvud taget. Han har i hufvudpersonen i sitt arbete,
konstnären Evariste Gamelin, skapat en typ för hela revolutionstidens
tänkesätt och uppfattning. Elev af David, har Gamelin redan i sin
mästares ateljé insupit ett glödande hat till allt, som har något samband
med det adertonde århundradet. För Fragonard och Boucher hyser
han endast förakt och motvilja; själf drömmer han om att skapa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
