Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - En revolutionsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 DAGENS FRÅGOR
stora kompositioner med ämnen ur antikens historia, ägnade att stärka
hans medborgare i deras fosterlandskärlek och deras hat mot
förtrycket. Han är en äkta lärjunge af Rousseau i sitt absoluta förakt för
den historiska utvecklingens lärdomar och sitt rent abstrakta
samhällsideal. Hans syftemål äro från den revolutionära etikens synpunkt
de bästa och mest osjälfviska, som kunna tänkas. Att han i
egenskap af medlem i revolutionstribunalet måste gå till väga med en
oblidkelig stränghet är honom ursprungligen en svår plikt, men
hänsynen till fäderneslandets kraf tvinga allt annat i bakgrunden,
och han tröstar sig med att tillämpa en upphöjd opartiskhet: om
han skickar en rik eller en fattig, en aristokrat eller en
gatstrykare till giljotinen är honom likgiltigt. Men så småningom
öfvergår han till att blifva en fånge under sina egna fantasier.
Ständigt omgifven af fruktan för monarkistiska intriger och
emigrantspioneri, snärjes han allt mer och mer in i ett slags monomani, som
omskuggar hela hans själsliga verksamhet och gör honom till ett
hart när viljelöst redskap åt skräckväldet, en handtlangare åt
giljotinen. Och då han slutligen själf får vandra samma väg som så
många af hans offer före honom, är han intet annat än ett knäckt
och sönderbrutet rö, som faller i stycken samtidigt med att den
vilda revolutionära yran slocknar för alltid.
Sådan ter sig i Anatole France’s revolutionsroman den
psykologiska bakgrunden till den stora omhvälfningen. Det var med
andra toner som man år 1789 hälsade nyheten om revolutionens
utbrott. På den tiden kunde en man som Kellgren gifva luft åt sin
entusiasm i ordalag sådana som följande, hämtade ur ett bref till
Rosenstein: »Nå himmelen vare lof! Det finns då på jorden ännu
ett folk, som har känt sig vara människor. Hvad gör oss att vara
kastade några hundra mil ifrån? Hvad är längre bort än solen, och
dock: är hon ej allas sol? — — — Säg mig, bror, som är historiens:
Har väl Rom eller Grekland något mera sublimt att framvisa?––––-
Det som gläder mitt hopp är den oförmodade ordning, som visat sig
i själfva oordningen. Det är ej upploppet af en pöbel, som endast
rasar och förstör, det är resningen af ett folk, som störtar för att
uppbygga.»
Nutidens uppfattning af revolutionen närmar sig mera de uttryck
som kommo upplysningstidens optimistiska ideologer på läpparna, då
det fria folket i Paris började handgripligen träda i utöfning af sina
rättigheter. Snarare än i Kellgrens ofvan anförda ord instämmer
man numera i Adlerbeths klagan öfver »att ett land med några och
20 millioner människor skall nästan helt och hållet blifva ett
slaktarhus och kanske det blodigaste, historien framter». Att en författare
med Anatole France’s erkända auktoritet gifvit ett stöd åt denna
uppfattning har tvifvelsutan på sina håll väckt en ej ringa förargelse,
och om den franska radikalismen hölle sig med någon officiell
in-dexkongregation, vore det väl osäkert, om »Les dieux ont soif» skulle
oskadd slippa igenom dess skärseld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
