Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Rec. af Harald Hjärne, Stat och kyrka. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
US LITTERATUR
något idealrecept. Därmed är ej sagdt, att kyrka och stat äro
dömda att lefva i ständig fiendskap med hvarandra. Tvärtom, säger
förf., ha de allt sedan kristendomens uppträdande i världen varit
oundvikligen anvisade på hvarandra. De måste lefva samman, men
tillika utveckla sig hvar för sig äfven i och genom sina inbördes
förbindelser och konflikter. Det har funnits och det kan åter komma
relativt tillfredsställande former af samverkan efter olika tidsbehof,
men det är utsiktslöst att vänta eller tänka sig stat och kyrka eller
kyrkor förenade inbördes på något fullt harmoniskt sätt. Allra minst
synes något sådant vara att vänta i det nuvarande tidsläget, då »vi
synas stå inför brytningar, som skola fresta de nya släkternas krafter
till det yttersta, liksom de skola för eftervärldens historieskrifning
blifva lika intressanta som trots någon af de stora
omhvälfningsperi-oderna i det förflutna». Uppfattningen af staten som i främsta
rummet en rent världslig organisation med suverän makt öfver hela
kulturområdet och i samband därmed krafvet på religiös tolerans för
oliktänkande och deras samfund, hvilket växte fram ur religionskrigen
närmast i Frankrike, och som småningom blifvit den ledande
uppfattningen (bsekularismen»), innebär ingen definitiv lösning af
förhållandet mellan stat och kyrkor. På en mängd områden, kanske
främst beträffande den offentliga undervisningen, måste statsmaktens
och de religiösa samfundens omvårdnad om samma människor
kollidera eller hopknytas under växlande spänning. Allra minst löses
problemet enligt receptet: »religionen en privatsak». Det är religionen
visserligen alltid; men den är därjämte, särskildt i kristendomens
form, alltid samfundsbildande. Om staten förklarar religionen för
»privatsak», så tager den parti mot och kommer i strid med
religionen på denna punkt. Fullständig och obetingad neutralitet blir
omöjlig för staten, såsom t. ex. den nuvarande regimen i Frankrike
med dess fosterlandsreligion och skolmoral klart belyser, liksom äfven
förhållandena i det nutida Japan med dess obligatoriska moralsystem.
»Statsmakten måste alltid på ena eller andra sättet intaga en kyrklig
eller antikyrklig, i första hand en kristlig eller antikristlig, ståndpunkt»,
liksom de religiösa samfunden måste söka häfda sin uppgift,
kristendomens herravälde i och öfver världen, under nya förhållandens
ändrade kraf. Här äro outtömliga källor till konflikter mellan ej blott
olika partier utan »mellan statsmakten som sådan och den i kyrkan
eller kyrkorna lefvande kristendomen». Men för kristendomen — så
slutar förf. sin framställning — gäller det alltjämt liksom från första
början, att dess förkunnelse måste vara och förblifva »för judarna
en förargelse och för grekerna en galenskap».
Att gifva ett referat af den historiska framställningen, som för
fram till och belyser ofvan antydda grundsyn, är omöjligt. Om i
hvarje fall ett referat blifver en beskärning och stympning af
originalet, så kan man lätt tänka sig, huru resultatet skulle bli, om en
bok sådan som Hjärnes här föreliggande, hvilken själf är en intensivt
koncentrerad öfversikt, skulle undergå en dylik operation. Blott några
strödda notiser må antecknas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
