Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Pressen och läkemedelsannonserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 459
pressen, så länge många af dem rent af ordineras af läkare och
hållas tillgängliga på apoteken. I den mån så är fallet, kan pressen
ej med fog anmanas att agera domare öfver hvad som bör få säljas
och till hvad pris eller att med kännbara ekonomiska uppoffringar
stänga sina annonsspalter för utbjudande af denna grupp — de
direkt skadliga medlen afses ej i detta sammanhang — utaf
hithörande medel till hälsans bevarande eller återvinnande, äfven om
de inför sakkunnig granskning befinnas för dyra eller relativt
maktlösa mot de sjukdomar, för hvilkas bekämpande de utpuffas. Och
skall den rena förbudsvägen genom lagstiftning anlitas, så gäller det
alt ej alltför snäft uppdraga gränserna, så att icke allmänheten
bero t vas lätt tillgång till exempelvis en del antiseptiska medel endast
därför att de på etiketten äfven angifvas som »bakteriedödande», d.
v. s. som förebyggande läkemedel.
Med dessa reservationer mot en alltför drakonisk lagstiftning, som
vinningslystnadens uppfinningsrikedom nog skulle förstå att kringgå,
bör emellertid starkt betonas, att pressen har ett drygt ansvar i
denna sak och att dess ofrånkomliga medborgerliga plikt är att medverka
till det ondas bekämpande. Liksom en tidningsutgifvare eller
hufvudredaktör med rätta anses ha äfven ett moraliskt och ej blott ett
formellt juridiskt ansvar för sin tidnings textafdelning, så sträcker sig
detta äfven i större mån än man vanligen i praktiken tyckes vilja
erkänna till annonserna. I fråga om personligen sk}rmfande eller till
sedeslöshet direkt lockade annonser medgifves väl detta allmänt,
och den censur, som öfvas, inskränker sig i dessa fall nog ej till att
endast gardera vederbörande mot rättsligt åtal. Analogien med
annonser, som direkt eller indirekt oemotsägligt utgöra en fara för
folkhälsan, synes här vara uppenbar. Divisionsansvaret måste här liksom
öfverallt bekämpas, och den personliga ansvarskänslan är till sist den
enda säkra grunden för ett bättre sakernas tillstånd.
Men svårigheterna äro stora vid försöken att inskränka denna
annonstrafik. Under diskussionen på Publicistklubben framhölls, att
här förefinnes en viss likhet med enskilda arbetsgifvares förhållande
till arbetarskyddslagstiftningen. Liksom det ej öfvervägande kan anses
vara cynisk likgiltighet för arbetarnas bästa som hindrar en arbetsgifvare
att spontant införa en del skyddsanordningar eller hygieniskt
förstklassiga lokalförhållanden, så hindrar äfven i här berörda fall
konkurrensen den enskilde tidningsutgifvaren att på egen hand göra
ta-bula rasa med alla de annonser, mot hvilka t. ex. den energiska byrån
i Upsala har anmärkningar att göra. En samverkan tidningarna
inbördes och äfven med sakkunniga medicinska rådgifvare (med en
smula opportunistisk blick för det praktiskt möjliga) torde här vara
hvad som närmast kräfves — under afvaktan på en lagstiftning, som
ej alltför länge bör låta vänta på sig.
Denna samverkan tyckes det lia brustit med i begynnelsen, när
humbugsmedicinen ej ännu hade så stor spridning och det kanske
hade varit jämförelsevis lätt att stäcka dess framfart. Troligen
be-gingos då fel å ömse håll, hvarom det nu är lönlöst att tvista, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
