- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Andra årgången. 1912 /
467

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAGENS FRÅGOR 467

sak att med mjuka fingrar afleda missnöjet, således skyddande skolan
i dess verksamhet. Det kan naturligtvis utan vidare förutsättas, att
så skett i många fall, som icke kommit till allmänhetens kännedom.
Det här till en början berörda fallet, då kungl, läroverksöfverstyrelsen
visat sin byråkratiska rätlinighet genom att fälla dom i en liten sak,
där säkerligen ingen hade karat, vittnar dock icke om någon
verkligt betryggande åskådning.

I början af oktober besöktes Sverige
f den frejdade klassiske filologen prof.
Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff i Berlin. I Upsala talade han
på inbjudan af Föreningen för klassisk filologi dels inför föreningen
om Aeschylus’ Prometheus, dels offentligen i universitetets aula om
»Das Krbe der Alten»; vidare föreläste han i Stockholm på
Humanistiska förbundets föranstaltande öfver ämnet »Ägyptische Papyrosfunde».
Öfverallt hade han samlat stora åhörarskaror, mest vid det offentliga
föredraget i Upsala. Den store mästaren på antikforskningens
område är ju också en af Tysklands bästa talare. Det ligger nog ingen
öfverdrift i påståendet, att han öfverallt beredt sina åhörare
njutningsrika stunder, som sent glömmas.

Kan nu ett sådant besök ha någon betydelse öfver den intellektuella
och estetiska vederkvickelse, det obestridligen skänker? Man skulle
önska det och har kanske vissa skäl att hoppas det. Det är sant,
att för mången ter sig nog detta besök som en anakronism. Hvarför
kalla hit en låt vara snillrik man attt tala i ett fack, som är ställdt
på afskrifning inom den nationella bildningen? För vissa regelrätta
pedagogiska doktriner är ju det klassiska blott ett rudiment, som skall
krympa samman undan för undan, tills det snart nog helt försvinner.
I det fallet kan man peka på Norge och Danmark som föregångsland.

Klassicitetens ställning vid våra skolor är, såsom nyss sagts, den
besegrades efter en rad nederlag. Och hvad den klassiska vetenskapen
beträffar, har den naturligtvis måst stå i skuggan för mycket annat,
framför allt naturvetenskapen. Den har knappt fått åtnjuta samma
intresse som vissa nyare vetenskapsgrenar med vida aflägsnare
kunskapsföremål, t. ex. assyriologien. Allmänhetens smak håller sig till
det nya, och på en viss bildningsgrad är dylikt bristande sinne för
proportionerna nästan en nödvändighet.

Men det är det egendomliga med antikkunskapen, att den ej kan hålla
sig så i skymundan eller till den grad stanna inom studiekammaren
som låt oss såga indologien. Den kan ej utan vidare afskära
förbindelsen med vår odling i öfrigt. De klassiska språken och den
antika odlingen hänga med alltför många trådar af olika art saminan
med oss och med vårt eget, för att en sådan isolering skulle vara
möjlig. Det är också få, om ens något område, där sambandet mellan
universitet och läroverk är så nödvändigt och så uppenbart som här.

Efter 1904 års stora débåcle beträffande de klassiska språken vid
våra läroverk härskade tämligen länge en ganska djup tystnad. Dels kunde
ju följderna af den gjorda ändringen ej ännu öfverblickas eller beräknas.

Wilamowitz-Moellendorffs
besök i Sverige.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:52:56 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1912/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free