Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Wilamowitz-Moellendorffs besök i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i(38 DAGEiNS FRÅGOR
Dels var modlösheten stor hos dem, som ännu trodde på de klassiska
språkens betydelse. I båda fallen har det blifvit annorlunda. Frukterna
ha under årens lopp mognat. Universiteten åtminstone ha alltför väl
fått lära känna, hvad det betyder. Det höres klagomål från allt flera
håll. Grunden är svag, där latinet ej är med, så snart man kommer
in på ett humanistiskt område. Juridik och leologi klaga; från
historikerhåll vill man ej tala alltför högt orn vetenskapligt arbete utan en
någorlunda säker klassisk grundval. Och minst af alla torde de
moderna språken ha vunnit. Ett nödtorftigt inläsande af ett ringa
pensum efter skoltiden gör ej samma gagn som skolstudierna. Det
säger erfarenheten otvetydigt.
Samtidigt har man också känt, att misströstan ej är det rätta; det
ger snarare lust till nya anfall på hvad vi ännu ha kvar. Ett starkt
vittnesbörd om ökad tillförsikt gåfvo de diskussioner, som höllos vid
sommarens historiker- och filologmöte i Göteborg, mest kanske den
af lektor Hugo Bergstedt inledda om de klassiska språken och skolan.
Det var icke bara misströstan och förkrosseisen, som där förde ordet.
Visserligen rådde både bland skolmannen och universitetens
representanter full enighet om, att sakernas nuvarande tillstånd ej kan lämna något
godt resultat; men man var lika enig om att utan prutmån försvara,
hvad de klassiska språken ha laglig rätt till, tills man möjligen kan
tillkämpa dem en bättre ställning. Den på mötet följande
pressdiskussionen visar, att det här i landet i själfva verket finns ganska
litet rum för en dylik tankegång, som en fransk undervisningsminister
nyss gaf uttryck åt: latinet är ett klerikalt språk och bör därför ej
gynnas i ett modernt samhälle.
Det kan ligga en tanke i, att Wilamowitz kommit just nu,
samtidigt med vissa tecken till ett nyvaknande humanistiskt intresse. Han
förklarade i ett anförande i Upsala, att han ansåg den klassiska
filologien i Sverige f. n. stå mycket högt, högre än någonsin förut.
Det må ju vara glädjande, att ett sådant vittnesbörd afgafs; man
fruktar bara, att vi nu bevittna det sista uppflammandet före det
slutliga slocknandet. Men så sker ej, om ett verkligt intresse kan
vakna och hållas vid lif. Finns intresse, så finns också strid och
arbete för att göra något af den klassiska bildningen.
Här torde just Wilamowitz’ besök ha sin förnämsta betydelse. Den
klassiska filologiens generalissimus» (enl. prof. Danielsson) besöker ett
land, där filologien i viss mån kämpar för lifvet. Han kan elda och
lifva intresset som få. Det torde vara ovedersägligt, att han gjort
det genom sitt Sverigebesök. Just under den samlingsperiod, som
nu efter allt att döma tagit sin början, är sådant af största vikt. För
arbetet fordras enighet mellan arbetarna på de olika områdena. Den
befordras just af det ökade intresset för arbetet och dess föremål.
Hvad vi ha, måste och kan under den förutsättningen samvetsgrant
utnyttjas, om det skall bli något som helst resultat. Och genom enighet
och god vilja kan måhända något af det redan förlorade återeröfras.
Att Wilamowitz’ besök stärkt modet hos den yngre filologgenerationen
i vårt land, torde vara visst. »Frisell losschlagen — und Siegen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
