Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Från den verkliga unionsupplösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 DAGENS FRÅGOR
än det nyss angifna negativa, frånvaron af svensk insats. Hvad
verkligt värde de återigen kunna äga för kännedomen af den norska
veto- och statsrådsstriden, det må lämnas därhän, såsom ett
spörsmål egentligen tillkommande norsk historisk kritik. En förtjänst skall
man icke kunna frånkänna dem: de äro ett utmärkt vittnesbörd om
stämningar inom den norska hufvudstaden.
Författaren torde knappast själf lia en aning om, huru ovärderligt
upplysande han är i detta hänseende. Förtjänsten är dock
öfvervägande mekanisk,då förf. synes varit en förträfflig reproduktionsapparat,
åtminstone såsom han själf tecknar sig. Han är en lojal norsk
högerman med demokratiska tendenser; han förtröstar på sin konung och
försäkrar, att kungen i gengäld kan lita på honom (»Kongen naerer en
staerk Tillid til min Troskab, og jeg vil ikke skufFe ham»); han
upp-lifvar optimistiskt sig själf (och sina läsare) med sådana hoppfyllda
anmärkningar: »Fremtiden er gaadefuld og m0rk; men derför skal man
ikke forsage eller give sig modlos över.» Det brinnande intresse,
hvarmed han sålunda tecknat sig själf, verkar som bronlsilfverprepareringen
af den fotografiska plåten; med trogen känslighet återger han äfven de
minsta skiftningar af opinionen inom de kretsar, där han rör sig.
Sådan var emellertid denna opinion och så artade voro dess
uttryck, att studiet af dessa anteckningar knappast kan på någon verka
särdeles uppbyggligt, och för en svensk äro de ytterst nedslående.
Hela den norska politiken under dessa år gör intrycket af ett ständigt
glidande, där det egentligen blott behöfdes en stark och klok vilja
för att gifva sakerna ett nytt lopp. Sverdrup, lefvebrödspolitiker som
han var, skulle gärna mött kung Oskar strax efter dennes
tronbestigning: om Y. N. är riktigt underrättad, hejdades då hvarje större
förändring därigenom, att gamle statsrådet Fredrik Stang vägrat att
sjelfmant gå till en förnäm reträttplats — man kan supponera, att kung
Oskar med en sympatisk men kanske icke så gagnelig
hänsynsfullhet mot en trogen och högförtjänt rådgifvare icke ville återväcka
de obehag, som hans broder på sin tid fick genom att antyda till
J. H. Vogt, att demissionens stund borde vara inne efter 30-årig
statsrådstjänst. Men ännu midt uppe i vetostriden ter sig
situationen som oftast lika oviss. Efter vänsterns stora valseger 1882, som
möjliggiorde riksrätten, synes ingen och ingalunda mest segrarne
själfva ha vetat, hvad nu skulle vågas: man trefvar, man känner
sig för, och när regeringspartiet bara existerar som en retirerande
kår, så riskerar vänstern, ej utan åtskillig ängslan, det ena
dråpslaget efter det andra. Skulle h0jesterets medlemmar ta plats i
denna riksrätt af rätt otvifvelaktig olaglighet? Skulle i så fall de
anklagade statsråden bevärdiga med svaromål? På bägge punkterna
föll man undan, och så var vintern 1884 allt ställdt på spörsmålet:
hvad skall ske, sedan riksrätten fällt? Dessvärre insköt man på
slottet och i stiftsgården här ett om i stället för sedan och höll fast
vid denna svaga förhoppning om frikännande utslag till den grad, att
man nästan glömde det allvarstunga efteråt. Så kom den 27 febr.
med det fållande utslaget, och hvad sedan skedde, förtäljer Y. N. som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
