Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Stormakter och småstater i norsk belysning - Balkankriget och stormaktsdiplomatien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 479
vanföreställningar, som genom en energisk och målmedveten agitation
vunnit spridning inom vidsträckta lager hos vårt folk. Den
grundåskådning, som genomgår författarens bok, torde visserligen hvila på
en öfverskärning af hvad folkrätten förmår och än mera i en framtid
kommer att förmå till världsfredens bevarande. Men äfven från denna
utgångspunkt kommer han till samma slutsats, som under en
riksdagsdebatt 1911 uttalades af dåvarande utrikesministern grefve Taube,
den nämligen, att ett folk som försummar sitt försvar därigenom blir
en fara för freden.
Fastän den tidpunkt ännu ej inträdt, när
Europa — som enligt ryske utrikesministern
Sasonov lär ha »funnit sig själf» under förhandlingarna om
Balkan-konfliktens biläggande — skall »säga sitt ord» och hejda Balkankriget,
så erbjuder detta likväl en hel rad intressanta lärdomar rörande
stormakternas beteende i en kris af denna svårartade beskaffenhet.
Till en början har man fått sig en "eftertrycklig lektion rörande
begränsningen af stormakternas förmåga att återhålla krigiska krafter,
som på skarpa allvaret vilja bryta lös. De fyra kristna
Balkansta-terna — Rumänien är ej angeläget om namnet Balkanstat och går sina
egna vägar — bildade under vänlig medverkan af några
stormaktsdiplomater en anfallskoalition mot Turkiet, mobiliserade och framställde
en rad för turkarna oantagliga kraf, som dessa på förhand sökt mota
genom en ny upplaga af de gamla vanliga reformlöftena. I denna
situation utgaf Poincaré sin lösen »Diplomater i alla länder, förenen
eder» (som en tysk tidning sarkastiskt öfversätter hans maning till
samfälld fredsaktion). Resultatet blef under betänkligt gnisslande i
allians- och ententemaskineriet en väsentligen genom fransk-tysk
samverkan åvägabragt provisorisk enighet om samfällda fredsförmaningar
till Turkiet och Balkanstaterna jämte en försäkran om att makterna
ämnade »taga i sin egen hand» reform verket i de kristna vilajeten
samt ett oförsiktigt Bragelöfte om att ett eventuellt Balkankrig ej
under några förhållanden skulle få tillföra någon krigförande ökadt
landområde.
Så kom kriget — för Montenegros del t. o. m. innan den officiella
fredsskalmejan hunnit ljuda bland Svarta Bergen — och det visade
sig, att ingendera parten aktade stort på stormaktsförmaningarna.
Nästa steg blef då officiösa förklaringar från Paris om att man ej
väntat sig kunna förebygga krigsutbrottet, men att förberedelserna till
fredsförmaningarna dock gifvit anledning till något så värdefullt som
lyckosamma förhandlingar om krigets lokalisering, hvilken därvid
fullständigt tryggats. Särskildt hade man lyckats utjämna de värsta
motsatserna mellan Österrike och Ryssland i frågan om Novibazar, hvars
öfvergående ockupering med serbiska och montenegrinska trupper
Österrike ej skulle anse som orsak till väpnad inblandning.
Statusquo-försäkringarna återupprepades, och man började att preliminärt kåsera
om grundvalarna för en på en stormaktskonferens åvägabragt
slutuppgörelse — d. v. s. om fredstraktaten, innan ännu kriget brutit ut på allvar.
Balkankriget oeh
stormaktsdiplomatien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
