- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Andra årgången. 1912 /
520

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Utrikespolitisk översikt. Det afslutade kriget, det slutande och farhågorna för ett kommande. Af Verner Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Tripoliskriget och dess resultat kunna därvid affärdas helt
kort. Krigets utgång var ju på förhand gifven, och Turkiets
nederlag mot den »libyska» strandremsans eröfrare kommer i
historien att stå som det klassiska exemplet på vådorna af att
försumma sjöförsvaret, så att en anfallande fiende redan från
början kan vara säker om obestridt sjöherravälde. Äfven under
krigets fortgång spelade de långskjutande italienska
skeppskanonerna upprepade gånger en afgörande roll, och utan den mot
fientliga anfall tryggade flottans medverkan skulle italienarna
ofta nog ha haft svårt att reda sig mot öknens tappra söner
och det fåtal skickligt ledda turkiska soldater, som i Tripolis
och Cyrenaika stredo för en förlorad sak.

Fredstraktaten i Ouchy-Lausanne af den 15 oktober 1912 är
ett egendomligt aktstycke. Där talas om turkiska truppers
återkallande från Libyen, om italienska truppers utrymmande af
de ockuperade Egeiska öarna, om utväxling af fångar och
kostnaderna för deras underhåll o. s. v., men däremot ej med ett
ord om själfva hufvudsaken, afträdandet till Italien af de båda
turkiska provinser hela kriget gällt. Helt nyligen har orsaken
till denna folkrättsliga egendomlighet klargjorts genom
publiceringen inför italienska parlamentet af den modus procedendi, som
snarare än själfva fredstraktaten var uppgörelsens kärna. Där
konstateras nämligen, att svårigheterna vid fientligheternas
upphörande bestått dels i omöjligheten för Italien att upphäfva den
förhastade lagen af den 25 februari 1912 om utsträckande af
Italiens suveränitet öfver Tripolis och Cyrenaika och dels i
»omöjligheten för det ottomanska riket att erkänna denna suveränitet».
Man hjälpte sig ur dessa svårigheter genom att öfverenskomma
om en firman från sultanen till hans undersåtar i de
nordafrikanska provinserna med förmaning till dem att ej vidare strida
mot öfvermakten samt ett dekret från konungen af Italien till
samma personer, där betraktade såsom hans undersåtar, om
amnesti vid vapnens nedläggande m. m. Därjämte tillförsäkrade
sultanen i en firman till de Egeiska öarnas befolkning denna
både amnesti och utsträckt lokal själfstyrelse i sådan
omfattning, att Italien utan att alltför mycket svika sina
hedersförpliktelser mot dessa öbor kunde utfästa sig att i sinom tid
återlämna de »frigjorda» öarna till deras forne behärskare. Italien,
Turkiet och Europa behöfde af olika anledningar freden, och
därför satte man sig på detta krångliga sätt öfver de principiella

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:18:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1912/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free