Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Utrikespolitisk översikt. Det afslutade kriget, det slutande och farhågorna för ett kommande. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5’22 UTRIKESPOLITISK ÖFVERSIKT
dande politikerna i Sofia, Belgrad, Aten och Cettinje om att
tillfället nu var inne att söka realisera deras länge af nödtvång
till-bakahållna förhoppningar, och stormakternas dagligen allt
tydligare ådagalagda misstrogna inbördes oenighet gaf
Balkansta-terna god utsikt att ostörda af annan inblandning än
diplomatiska förmaningar få göra upp räkningen med sultanen. Till
en början kräfdes emellertid sorgfälliga militära förberedelser,
säkra aftal om inbördes sammanhållning under kriget samt
hjälp-lig enighet om det påräknade bytets ungefärliga fördelning efteråt.
I all tysthet grep man sig an med dessa förberedelser, både de
militära och de diplomatiska — vid de senare säkerligen under
intresserad medverkan af ett par ryska Balkandiplomater — och
fram på sommaren i år var allt klart. Man afvaktade sedan
endast skördens inbärgande ute på fälten för att därefter de sista
dagarna i september iscensätta det diplomatiska förspelet till det
beslutade kriget. Detta förspel innehöll som bekant en gammal
välkänd sång, välljudande identiska reformkraf rörande de
öfvervägande af kristna bebodda europeiska vilajeten idet ottomanska
riket; och dessa fordringar ackompanjerades af samtidigt
företagna mobiliseringsåtgärder under hvarjehanda skenfagra
förevändningar. För säkerhets skull hade de administrativa ref
orm-krafven tilltagits så rundligt, att man ej gärna behöfde riskera
deras antagande af Porten. Så snart det afböjande turkiska
svaret kommit — för den otålige montenegrinske patriarkens del
redan dessförinnan — utbröt sedan kriget utan ringaste hänsyn
till stormakternas från början hopplösa fredsförmaningar.
Stormakternas roll vid detta krigsutbrott var onekligen föga
glänsande. Åtminstone fram på sommaren var man i alla
stor-maktskabinett på det klara med den hotande krigsfarans
verklighet. Poincaré diskuterade den i Petersburg, grefve Berchtold
sökte afvärja den genom sitt initiativ till stormaktsförhandlingar
om europeiska Turkiets decentralisation. När faran på hösten
blef öfverhängande, diskuterades allt intensivare lydelsen af den
»formel», hvarmed det af stormakterna enligt själftaget mandat
representerade »Europa» skulle klarera det hela och »bevara
världsfreden». Ryske utrikesministern Sasonov reste från
hufvudstad till hufvudstad i detta syfte och fick af sina
vedersakare i hemlandet öknamnet »fredens profryttare». Till sist kunde
han i Paris meddela en gynnad, andäktigt eller ironiskt
lyssnande tidningsman, att »formeln» var funnen och att därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
