Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Utrikespolitisk översikt. Det afslutade kriget, det slutande och farhågorna för ett kommande. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESPOLITISK ÖFVERSIKT 523
»Europa funnit sig själf». Äfven sedermera fortforo emellertid
de af makternas inbördes misstro vållade svårigheterna, men
omsider var »Europa» färdigt med sitt maktspråk. Turkiet fick
veta, att drastiska reformer under makternas medverkan och
kontroll voro oundgängliga, och för Balkanstaternas regeringar
kungjordes samtidigt genom Ryssland och Österrike tre
orubbliga teser, representerande stormakts-Europas samfällda vilja.
Makterna tillkännagåfvo sitt till förbud gränsande misshag mot
hvarje försök att med svärdet söka lösa den gordiska knuten.
De meddelade vidare högdraget, att de beslutat taga den särskildt
kinkiga macedoniska frågan i sin egen hand. Och till sist
förklarade de bistert, att det ej alls tjänade något till för de
stridslystna Balkanstaterna att gripa till svärdet, ty därigenom skulle
de i alla händelser ej vinna några som helst territoriella
fördelar för egen del. Status quo och energiska
förvaltningsreformer under stormaktsuppsikt i de kristna vilajeten inom det
in-tegritetsgaranterade turkiska riket var garanternas program.
Så lät det ännu den 11 oktober. Om man ett ögonblick
tänker efter, hvad sedan dess inträffat på mindre än två månader,
så blir man onekligen böjd att instämma i en tysk tidnings
reflexion, att »vid Balkankrigets slut blir intet så svårt som att
återställa Europas anseende, ty kan man väl i Aten, Belgrad
och Sofia glömma, att allt hvad man vunnit — vida mer än
man från början hoppades vinna — har vunnits emot samtliga
stormakters enhälliga vilja»?
Redan början af den fredsförmanande interventionen var rik
på förödmjukande motgångar. Dit behöfver ej räknas, att
Turkiet besvarade påminnelserna med att ur sitt outtömliga
förråds-magasin för brutna reformlöften till vädring framtaga ett
aktstycke från 1880, som i princip gaf de kristna vilajeten en
ungefär lika vidsträckt autonomi som stormakterna tänkt sig.
Metoden var densamma som 1876, då makternas reformkraf
rörande Bosnien besvarades med utfärdandet af en skenförfattning
för hela riket, som skulle ha gjort bosniska separatreformer
obehöfliga, om den skyndsamt genomförts i anda och sanning,
hvilket naturligtvis ej skedde. Förargligare än de turkiska
und-flykterna var det kallt höfliga sätt, hvarpå Bulgarien, Serbien
och Grekland afvisade makternas förmaningar såsom välmenta
men sannolikt fruktlösa till följd af Turkiets intransigens och
hotande hållning. Och allra mest sårande borde det ha varit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
