Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - General Bernhardi och den tysk-engelska antagonismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 DAGENS FRÅGOR
spänningen bär enligt författarens mening England och England allena
skulden och det genom det politiska och strategiska system, som nyss
angifvits. Så länge detta system och särskildt flottans uppmarsch i
Nordsjön får ega bestånd, kan det ej vara tal om någon vänskaplig utjämning
i förhållandet de båda länderna emellan. I hvarje fall tillhör det
England såsom den utmanande parten att taga första steget till ett
minskande af spänningen.
Detta låter ju föga hoppgifvande för ett framtida samförstånd, och
den tyske generalens förväntningar torde ej vara öfverdrifvet stora.
I slutet af sitt uttalande häfdar han dock med skärpa — och
säkerligen fullt uppriktigt — att därest på den af honom angifna
grundvalen ett samförstånd skulle kunna uppnås, detta skulle lända till
fördel för båda länderna och ej minst för England.
Sådan är i korthet Bernhardis tankegång, och den må helt och
hållet tala för sig själf. Vi skola därtill ej foga annan kommentar
än den, att hans ord tvifvelsutan förtjäna det största beaktande. Ty
nekas kan ej, att de säkerligen väcka stark genklang i våra dagars
Tyskland, kanske ej — åtminstone i sin här gifna kärfva tillspetsning — vid
Wilhelmsstrasse, men å andra sidan långt utom krigsmakten till
lands och vatten eller de kretsar, som i herr von Heydebrand und
der Läsa se sin höfding. Och lika visst är, att den Bernhardiska
uppfattningens engelska motsvarighet ingalunda räknar sina anhängare
enbart bland dem, som lyssna till fältropen från mr Maxse eller lord
Boberts. Fåfängt söker man undanröja den tysk-engelska
motsättningen genom en om aldrig så fyndig och bindande logisk bevisning
för att inga reala söndringsorsaker finnas, och att hvarken T3Tsklands
eller Englands välförstådda intresse kräfver en dylik antagonism. Genom
logiskt taskspeleri har ännu aldrig en af den nationella känslan
såsom verklig förnummen konflikt blifvit bragt ur världen; och att här
ett sådant fall föreligger, lärer ej kunna förnekas. Ännu för lång tid
framåt torde därför Europas statsmän ha att räkna med den
tyskengelska spänningen såsom en betydelsefull faktor, alla journalistbesök,
tidskriftsrundfrågningar och samförståndskongresser till trots.
Men — här linnes ett men. Det är endast från den pythiska
trefoten man vågar sia om ett tyskt-engelskt krig såsom ett oundvikligt
något, hän emot hvilket Europas folk maktlösa drifvas af ett
obevekligt öde, och man må hoppas, att våra politiker och politiska
publicister ej skola stirra sig blinda därpå. Ty i själfva verket finnes i
vår världsdel en annan motsättning med helt andra och djupare
rötter i historiska och etnografiska förhållanden, en motsättning,
som dyker upp redan vid den nyare historiens gryning och ännu gör sig
gällande med föga förminskad skärpa och oförsonlighet: motsättningen
mellan germaner och slaver eller rättare mellan tyskar och slaver.
Längs efter den sig oupphörligt förskjutande folkgränsen mellan
slaver och germaner från Östersjön till Medelhafvet glöder oaflåtligt
krigsbranden under askan. Man behöfver ej vistas länge i Tyskland
för att äfven af de mest nationellt sinnade och mot »det trolösa
Albion» oblidast stämda tyskar ha hört den bekännelsen, att den tysk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
