Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så mycket som möjligt för att åstadkomma en trovärdig dialekt,
men Norströms utgjutelser stanna trots allt långt nedanför det
kraftiga idiom, som talas af Roddar-Agust, Isakson och alla Haröns och
Östhammarstraktens öfriga matadorer. Siwertz eljest allt erkännande
värda litterära talang saknar det drag af omedelbarhet och
primitiv kraft, som skänker Albert Engströms skildringar deras
oöfverträffliga konkretion och deras enastående färgrikedom. Hans
begåfning, som hittills tagit sig sitt bästa uttryck i novellsamlingen De
gamla, är alltför blek och subtil för att räcka till, då det gäller att
måla i mera robusta färger.
Ej heller författarens ofta prisade kvickhet och humor kan i
längden göra intryck på läsaren. Den består vid närmare granskning af
tämligen enkla element, dels stereotypa vändningar såsom exempelvis
»sofva på sitt rosenöra» med mera dylikt, dels äfven ett starkt
favoriserande af kuriösa förnamn och ett rätt frikostigt bruk af ganska
onödiga grofheter. Svårligen kan man undgå att finna den en smula
ansträngd, trots alla Bellmancitaten. Den osökta och glada
kvickheten synes obenägen för att skänka någon af våra yngre författare
sin ynnest. Det är samma förhållande som i den moderna musiken:
man kan få höra hvad som helst utom ett klart, lättflytande och
naturligt scherzo. Haydns och Leopolds musa måste liksom en
annan Astræa numera ha lämnat vår jord för att definitivt återvända
till sitt olympiska hemvist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>