Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Det franska presidentvalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ministär Frankrike på länge haft, kabinettet Monis, som var så klent,
att det realiter störtades af en flygmaskin, och som åt efterträdarne
lämnade i arf den stora Marockokrisen! Det i partidisciplinens namn
framställda krafvet tillbakavisades — och Poincaré fick sedan en fullt
obestridligt republikansk majoritet.
Presidentvalet har emellertid äfven en annan betydelse än den, att
det gjorde slut på de af radikala partichefer designerade fridsamma
medelmåttornas af partikifvet länge garanterade successionsrätt till
republikens högsta ämbete. Det uppges äfven ha främjat den i
senatens utskott grundstötta proportionella valreformens utsikter att
genomföras till ofärd för den »klockstapelpolitik» Briand tidigare
gisslat och till försvårande af herrar deputerades otillbörliga
inblandning i ämbetsutnämningar och andra förvaltningsdetaljer. Det betydde
också en seger för den starka fransk-nationella rörelse, som
måhända — om den nämligen ytterligare utvecklas i chauvinistisk
riktning — kan innebära en framtidsfara för Europas fred, och det var
äfven ett symptom på pressopinionens växande påtryckningsmakt
både i Palais de Bourbon och Palais de Luxembourg.
I telegram från Paris omedelbart efter valet har framhållits, att
Poincaré för den franska allmänheten framstår som »den store,
länge af nationen efterlängtade ledaren». Förmodligen var det i känslan
häraf som gammal-radikalerna så krampaktigt motarbetade hans val.
De vädra nämligen i dylika stämningar en för republiken farlig
»ny-Boulangism», och de fruktade väl, att folkets jublande hyllning
och vissheten om dess stöd skulle hos Poincaré kunna framkalla
diktatorstendenser eller åtminstone en sträfvan att »styra, ej blott
regera». Farlig för republiken är säkerligen icke Raymond Poincaré;
den franska cæsarismen måste gå den militära vägen för att ha
några som helst utsikter att lyckas. En Boulanger utan svart häst
men med fredsförmanande diplomatiska noter i handen är en
otänkbar syn i Frankrike. Åt dylika äfventyrligheter riktar sig ej heller
Poincarés ärelystnad. Men han vill nog taga ut betydligt mera af
presidentämbetets lagliga maktresurser än de närmaste företrädarna
gittat försöka. Själf har han bebådat att syftet därvidlag skulle
vara enhetlighetens bevarande i utrikespolitiken och försvarskraftens
vidmakthållande. Hvad Poincaré för dessa eller andra lika lofvärda syften
som president kan uträtta, står i vida fältet, men redan episoderna
under valkampanjen och »allmänna meningens» seger öfver
partimötes-dekreten äro tillräckligt intressanta symptom för att göra den 17
januari 1913 till en märkesdag i den tredje republikens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
