Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha härskat en skrifven eller oskrifven lag på att alla dess medlemmar
skulle bära dubbla förnamn — tillhör den allvarliga gammaldags
riktningen med traditioner från den karolinska tiden, under det att
däremot hans son, hofrättsassessorn Johan-Jacob, helt och hållet är
den nya tidens, partiväldets, riksdagsintrigernas och mutsystemets man.
Mellan dessa båda inträder på grund af den senares politiska hållning
en konflikt, som ytterligare skärpes genom att den äldre hängifver
sig åt mystiskt religiöst svärmeri och därvid indrages i en
undersökning riktad mot en som helgon och sierska uppträdande bondflicka,
Lisbetta Andersdotter, hvilken till slut afslöjas som en bedragerska.
I striden mellan far och son indragas äfven assessor Silfverstååhls
bägge söner, af hvilka den yngre, Henrik-Göran, en svärmisk och
fantasirik gosse, af författaren skildrad i mer än lofligt romaneska
färger, tar farfaderns parti, under det att den äldre, Johan-Peter —
man ser att författaren är konsekvent åtminstone i sin namngifning
— helt och hållet går i sin faders fotspår och synes på väg att
utveckla sig till en egoistisk och hänsynslös lyckojägare. Henrik-Görans
öfverspända fantasi får genom umgänget med den nyssnämnda
bondflickan ytterligare fart, och då han går ut i världen bär han med
sig som ett för sitt lif bestämmande minne den maning som hon
riktat till honom: att blifva en Sankt Göran och ägna all sin kraft
åt att strida mot och besegra draken.
Så långt hänger Lidmans skildring ganska väl ihop; man kan
följa händelsernas gång, man förstår författarens försök att
åstadkomma en psykologisk grundval för den följande händelseutvecklingen
och man konstaterar med tillfredsställelse, att han åtminstone i ett
par episoder visar sig vara i besittning af en viss skildringskonst,
om också hans olycksaliga böjelse för det mest odrägliga af alla
maner, nämligen att berätta i presens historicum, förtar en betydlig
del af nöjet. Men då man kommer öfver till bokens senare parti
är det slut med hvarje ansats till sammanhang och enhetlighet i
berättelsen. Utan vidare hoppar författaren öfver bortåt femton år i
sin hjältes historia och presenterar honom plötsligt som löjtnant vid
pommerska artilleriet och adjutant hos general Armfelt. I denna sin
egenskap deltager han i det misslyckade pommerska fälttåget,
sammanträffar med en del däri figurerande personligheter, hvilka författaren
skildrat ej utan talang, och invecklas till sist på ett slott i ett
kärleksäfventyr med en ung, skön, olycklig och oförstådd tysk adelsdam,
hvilket resulterar i en duell mellan honom och en oändligt högättad,
afskyvärd och dämonisk furst Piccolomini, hvarvid den senare stupar
men han själf allvarligt såras. Denna slutepisod är till den grad
romaneskt skildrad och gör ett så starkt intryck af oäkta
teaterarrangemang, att man snarare skulle väntat att möta den i en häftesvis
utkommande kolportageroman med titeln Den olyckliga Margareta eller
Piccolominis offer än hos en författare som dock gör anspråk på att
höra hemma inom den verkliga litteraturen.
Med hänsyn till karaktärsskildringen och stilen står Lidman i
föreliggande arbete kvar på samma ståndpunkt som i de föregående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
