Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Balkankrisen 1876—1878 och 1908—1913
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dem, som göra Balkanparlamentarismens årsböcker rika på
dramatiskt lif men tillika för västerländsk uppfattning en smula —
exotiska. Intet under då, att Donaumonarkien — denna ännu
outvuxna bastard af västerländsk och orientalisk samhällsuppfattning —
redan genom sin alltjämt förlängda tillvaro så länge varit och ännu
är för de politiska tecknatydarna en ständig förargelse och för de
generaliserande samhällsteoretikerna en ren galenskap. För ett par
årtionden sedan var det litet hvarstädes god latin att sia om
Habsburgsmonarkiens dödskamp och snarliga hädanfärd. Den till sitt lands
skada förtidigt bortryckte Aehrenthals målmedvetna och kraftiga politik
under 1908—09 års kris syntes draga ett streck öfver dessa spådomar
och gaf ny fart åt förhoppningarna om tilltagande lifskraft. I detta
nu bryta sig meningarna, huruvida den politik, som i den sista
Balkankrisen fullföljts af grefve Berchthold under ett öronbedöfvande
larm från den allmänna opinionens sida, betydt ett häfdande inom
det möjligas och uppnåeligas gränser af den från Andrassy och
Aehrenthal nedärfda Orientpolitiken eller ett villrådigt och kortsynt
uppgifvande af monarkiens lifsbetingelser och framtidsintressen.
Högeligen intressanta problem af den mångfaldigaste art måste
naturligen ett så beskaffadt rike erbjuda både häfdaforskaren och den
politiske iakttagaren. Trots det tillgängliga källmaterialets ännu på
viktiga punkter mycket kännbara ofullständighet kan också litteraturen
öfver Habsburgmonarkiens nyaste historia — särskildt naturligtvis
under den nuvarande härskarens regeringstid — framvisa en hel rad
intressanta och betydande arbeten. En alldeles särskild
uppmärksamhet har naturligtvis ägnats Österrikes Orientpolitik i dess olika
faser. De senaste årens upprepade Balkankriser ha gifvit eggelse
härtill och tillika skapat politiska hänsyn, som öppnat för forskningen
de på så många andra punkter orubbligt stängda österrikiska arkiven.
I främsta rummet ett utomordentligt viktigt och värdefullt bidrag till
den österrikiska Orientpolitikens historia under ett af dess
betydelsefullaste skeden — men också något mera — utgöra de tvenne sista delarna
af den ungerske historikern Eduard von Wertheimers omfångsrika verk
Graf Julius Andrassy, sein Leben und seine Zeit, hvars år
1910 utkomna första band redan karaktäriserats i denna
tidskrift.
De båda senare banden erbjuda ojämförligt mycket större intresse
än det i och för sig högst värdefulla första. Och detta beror icke
allenast därpå, att den gemensamme utrikesministern Andrassys
verksamhet har en helt annan räckvidd än den ungerske
konseljpresidenten Andrassys. Det har ock sin grund i det enastående
källmaterial, som stått författaren till buds, i det att arkiven både vid
Ballplatz och Wilhelmstrasse ha — i hvilken grad af förbehållslös
fullständighet må lämnas osagdt — öppnats för hans forskningar.
De intrasslade förhandlingarna under 1870-talets Balkankris och före
afslutandet af 1879 års tysk-österrikiska förbund föreligga också nu
för första gången utförligt klarlagda. Wertheimers Andrassybiografi
utgör alltså kan man säga — och det i mer än ett afseende — för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
